Annons
Vidare till tranastidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per-Ola Nilsson: Svar behövs på hur vårdskulden ska betalas

När coronapandemin är över vet ingen. Men när den är över väntar tusentals uppskjutna operationer. Vi måste redan nu ställa frågan – hur ska sjukvårdspersonalen orka?

Beskrivningen av fredagen den 31 januari i tidningens reportage från infektionskliniken på Länssjukhuset Ryhov är träffande. Det var en till synes helt vanlig fredag, där sjukvårdspersonal precis som vi journalister fick vända i dörren och skjuta upp planerna på att ta helg när Sveriges första fall av covid-19 bekräftades i Jönköping.

Det blev mycket uppståndelse, men få omedelbara konsekvenser. Den sjuka kvinnan, som hade varit i Wuhan i Kina, hade isolerat sig själv på ett föredömligt sätt och tros med stor säkerhet ha smittat noll personer i Sverige. Det verkliga allvaret kom dock senare, som bekant.

Att läsa tidningens reportage är å ena sidan hoppingivande. Det råder inga krigsliknande förhållanden och personalen känner sig trygg. Å andra sidan framgår det att inget är som vanligt, bland annat då personal från andra avdelningar har kallats in.

Värnamo Nyheter rapporterade i förra veckan från den utökade intensivvårdsavdelningen på Värnamo sjukhus. Chefen Magnus Trofast, även ordförande i medicinsk programgrupp inom intensivvården i Region Jönköping, beskrev covid-19-patienterna som "sjuka på ett sätt jag nästan aldrig sett tidigare".

Intensivvårdskapaciteten i regionen har tredubblats, från 15 till 45 platser. Enligt Folkhälsomyndigheten är det dock inte tillräckligt för att möta värsta tänkbara scenario.

Att slåss mot det nya coronaviruset handlar mycket om uthållighet. För sjukvården tar dock kampen inte slut den dag hotet från pandemin är under kontroll.

Region Jönköpings län har precis som alla andra ställt in alla planerade, ej akuta operationer. Det är förstås en logisk åtgärd och låter kanske inte så dramatiskt, men för den som väntat länge på exempelvis en höftledsoperation är dramatiskt ett uttryck i underkant. Kostnaden blir stor, räknat både i pengar och mänskligt lidande. För det är inget litet berg av väntande operationer som byggs.

Dagens Samhälle kartlade nyligen omfattningen av inställda operationer i landet. I vecka 3 utfördes 8 364 planerade operationer. Under vecka 15, när covid-19 hade slagit till, var antalet 2 177. Minskningen är 74 procent. Tusentals operationer ställs in varje vecka.

Jönköpings län bygger faktiskt upp den största skulden. Antalet utförda operationer vecka 3 respektive 15 var 342 – och 18. Att beta av en ackumulerad skuld i den storleksordningen kommer att kräva pengar, personal och extraordinära lösningar.

Sjukvårdens personal beskrivs allt oftare som hjältar. Många vill visa sin uppskattning med allt från applåder och glada tillrop till gåvor och tjänster av olika slag. Fler än vanligt vill också bli deras kollegor, vilket förstås är mycket positivt.

Inga glada tillrop, eller ens den högre lön som personalen förstås helst vill ha som uppskattning för sin insats, kommer dock att kunna ge svar på frågan som snart måste ställas – hur ska sjukvårdspersonalen orka? Personalen i Stockholm går sedan flera veckor på krisavtal, vilket innebär att veckoarbetstiden kan sträckas ut till 48 timmar. När och om det blir aktuellt här går förstås inte att veta, men redan är det tvärkört att få en ledighet beviljad och hur det blir med sommarens semester vågar väl knappt någon tänka på.

En bra början till svar vore att presentera en trovärdig plan på hur den massiva operationsskulden ska kunna betas av när den dagen kommer.