Kommunallagen föreskriver att en motion om möjligt ska beredas på ett sådant sätt att fullmäktige kan fatta beslut inom ett år. Vid tisdagens sammanträde med regionfullmäktige gick nio motioner till slutgiltigt beslut. Av dessa väcktes fyra i februari 2019 och var bara dagar från sina ettårsdagar. Två motioner var från 2018 och alltså för gamla för att beslutsgången skulle leva upp till kommunallagens intentioner.

Framför allt för oppositionspartierna är motioner det viktigaste politiska verktyget. Det är den främsta möjligheten att lägga förslag och föra fram sin politik inför väljarnas ögon.

Här finns motstående intressen att ta hänsyn till. Å ena sidan är en grundlig beredning viktig för att politiker ska kunna fatta informerade beslut. Å andra sidan förlorar motioner sin slagkraft om de dras i långbänk.

Det finurligaste sättet att lägga en motion till handlingarna är att förklara den besvarad. Det innebär att den varken avslås eller antas utan att den anses vara mer eller mindre överspelad på grund av andra beslut. Ett typexempel är att en styrande majoritet – mellan det att motionen väckts och slutbehandlats – har fått igenom en budget, en verksamhetsplan eller annat beslut som anses omfatta motionens innehåll.

Även om en oppositionspolitiker i ett sådant läge kan tyckas ha fått sin vilja igenom blir det svårt för den att ta åt sig äran. Det går inte att säga säkert att motionen har påverkat andra beslut. Dessutom går luften ur debatten. Därför bör inte politiska förslag ta bortåt ett år att gå till beslut om det inte är absolut nödvändigt.

Tre av de nio motionerna rörde framtiden för Smålands Musik och Teater (SMOT). En från Socialdemokraterna (maj 2018), en från Vänsterpartiet (26 februari 2019) och en från Moderaterna (6 februari 2019). Den sistnämnda hade rubriken "Sinfoniettans vara eller icke vara" och var den skarpaste. Den ensamma undertecknaren, ANA-nämndens tidigare ordförande Malin Olsson, fick hård kritik från vissa håll när hon lade fram den.

Kortfattat ville Olsson se hur biljettförsäljningen för sinfoniettans produktioner utvecklats 2016–2018. I händelse av att den minskat ville hon undersöka om arbetsbrist kunde uppstå. Olsson föreslog också bland annat att undersöka om inte "länets och medborgarnas behov av musikproduktion" kunde täckas genom samverkan med grannregioner i stället för med en egen sinfonietta.

Det kunde ha blivit en hård och intressant debatt om motionen – om den inte hade varit så gammal. När de tre motionerna nu debatterades parallellt konstaterades i stället gång efter annan att väldigt mycket vatten har runnit förbi Spira sedan motionerna väcktes.

Sibylla Jämting (MP) och Per Svenberg (S) försökte ändå klämma Moderaterna på besked om vad de egentligen tyckte om motionens innehåll. Dan Sylvebo, en av två M-ledamöter i ANA-nämnden, svarade att han inte tänkte säga något om det. Dels för att motionens enda undertecknare har lämnat fullmäktige, dels för att för mycket har hänt inom Smot sedan motionen skrevs. Problemet med Sylvebos svar är att det inte finns något problem med svaret, givet nämnda förutsättningar.

Nu deklarerades ändå att det inte är aktuellt att lägga ned sinfoniettan, men om motionen hade handlagts snabbare hade någon kunnat få sig lusen rejält avläst. Att ta fram siffrorna över sinfoniettans biljettförsäljning (som inte hade minskat) hade gått att göra i en handvändning. Med lite flyt hade motionen gått att slutbehandla efter sommaruppehållet.

Om byråkratins kvarnar kunde mala lite mindre långsamt ibland skulle politiken bli roligare.