Annons
Vidare till tranastidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Socialdemokraterna har stått stilla i åtta år

Sedan Stefan Löfven tog över som partiordförande har S inte rört sig en tum. Det är i sig en remarkabel bedrift.

I september 2012 noterades Socialdemokraterna på 33,8 procent i väljaropinionen, enligt Sveriges Radios sammanvägning.

Det var innan S i ett utskottsinitiativ, med hjälp av SD, bröt ut en del av Alliansens budget 2013 för att stoppa höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt – det första brottet mot praxis inom det finansiella ramverket sedan 90-talets början. Inte så konstigt att Centern och Moderaterna sedan dess kommit med liknande initiativ.

33,8 procent var före flyktingkris, terrordådet på Drottninggatan, Transportstyrelseskandalen, valkollapsen i typiska S-fästen och Januariavtalet. Det var före socialdemokratins genomklappning i Spanien, Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, före Brexitomröstningen och Donald Trump valdes.

33,8 procent var så länge sedan för S. Ändå är det just där partiet står i dag. Under måndagen presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) den halvårsvisa och ledande partisympatiundersökningen.

Sedan november har S ökat med 8,7 procentenheter och står i dag på 33,7. Efter åtta år med Stefan Löfven som partiordförande har S inte rört sig en tum. Det är i sig en remarkabel bedrift.

Framgången i SCB:s mätning tolkades på alla möjliga sätt. Borgerliga som vänsterpersoner trodde sig se en faktisk ökad efterfrågan på statliga lösningar och alternativ, påskyndat av en utdragen kris.

Andra, som Aftonbladets ledarsida, tycker att ökningen bevisar att när samtalet slutar kretsa kring invandring slutar SD att växa och S får sin plats som naturlig sol.

Men nämn en konkret reform som en S-ledd regering sedan 2014 genomdrivit som rustat arbetsmarknad, bostadsmarknad, skola eller omsorg. Läsarens tankepaus är förståelig. Den avgörande politiken finns inte.

Innevarande mandatperiod bjöd på flera chanser. I och med Januariavtalet kunde hyressättningen bli friare och arbetsmarknaden öppnas upp för ett digitalt 2020-tal.

I stället sögs S in i en maktkamp mellan sig själv och facken, och mellan sig själv och kabinettskollegan MP. Det sög in S och MP i en helvetisk dans med stödpartierna C och L, liksom det drev en spretig opposition i famnen på varandra.

Här står Sverige i dag med en skadskjuten och därför lynnig socialdemokrati. Den vill inte veta av några ”tönterier”, som finansminister Magdalena Andersson kallat Liberalernas insisterande på att utjämnade klyftor – en av Januariavtalets tyngsta punkter – uppnås med skattesänkningar på jobb och företagande. L har förstås helt rätt syn på avtalets löfte om en stor skattereform, så har S tagit fan i båten måste den ros i land.

Men vart ska Sverige ta vägen? C och L har fått se viktiga liberala reformer kväsas av en lynnig socialdemokrati. Häromveckan lustmördade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark sin egen utredares förslag om nya LAS-regler.

Uppgörelsen om försvaret tar sig ingen vart trots att samtliga partier, inklusive S, ställt sig bakom Försvarsberedningens beslut. Hur kan ett parti utan motstånd i riksdagen inte klara av att finansiera landets framtida försvar? Migrationskommittén är ett annat exempel där S är handlingsförlamat och drar alla med sig i fallet.

Så visst. 33,7 procent i onsdagens mätning är högre än på åtta år. Det var dock bara ett halvår sedan SCB noterade ett resultat för S och Stefan Löfven (26,3 procent) som var lägre än under kristiden med Håkan Juholt 2011. Att misslyckas kapitalt och stå stilla i åtta år är en fin politisk bedrift. Men det för inte Sverige framåt.

Ledarredaktionen