Inför sejouren i Allsvenskan byggde J-Södra en tillfällig ståplatsläktare och fick sänkt hyra. Det är tänkbart att sänkningen till viss del berodde på att klubben förbättrade den kommunala Stadsparksvallens standard genom att rusta upp den gamla norra ståplatsläktaren till sittplats. Men arbetet utfördes till stor del av volontärer.

Det arbetet var alltså ingen ekonomisk belastning för klubben vilket således inte borde kompenseras i form av sänkt hyra eller uppskjutna betalningar på någon skuld. Men läktarbygget på kommunal mark gav alltså sänkt hyra. Det ekonomiska stödet borde ha slutat där, men icke.

Den tillfälliga läktaren som restes på kommunens mark ska nu säljas till kommunen (JP, 17/2). Pengarna ska täcka obetalda hyror till kommunen för nyttjandet av Stadsparksvallen.

Om det tillåts är det ett särdeles kreativt sätt för en kommun att skaffa fram pengar åt en verksamhet långt bort från det kommunala kärnuppdraget. Eftersom ingen motprestation krävs av J-Södra är det i praktiken som att räcka över skattepengar till klubben. Det vore inte det enda fallet där skattemedel gått förlorade.

Tidvis har hyran för inomhushallen på Elmia gått obetald. J-Södras totala skuld uppgick till 1,2 miljoner kronor, en skuld som det kommunala bolaget Elmia AB till sist valde att skicka till inkasso. Ungdomsverksamhet med bokade tider på Elmia möttes plötsligt av låsta dörrar.

Vanliga dödliga skattebetalare har sällan lyxen att få ett inkassobeslut återkallat när ett bolag väl bestämt sig för att driva in skulden. Men J-Södra har alltså lyckats med konststycket att få det kommunala bolaget att släppa ärendet genom gratispengar från en högst tveksam försäljning av östra ståplats till bolagets ägare.

Den stora frågan är hur den anskrämliga och provisoriska läktaren har värderats till 1,3 miljoner? Det är i sammanhanget en ytterst bekväm summa för både kommun och J-Södra att komma fram till.

Det finns två alternativ. Antingen har parterna av oro för dålig stämning låtit klubbanställda och kommunala tjänstemän pruta och köpslå efter godtyckliga värderingsprinciper. Eller så har de anlitat en oberoende extern värderare som på marknadsmässiga grunder fastställt att läktaren skulle gå att sälja på en öppen marknad för 1,3 miljoner kronor.

Diskussionen om en arena med allsvensk fotbollsstandard i Jönköping har pågått i åratal. Politiker från höger och vänster har varit väldigt tillmötesgående gentemot J-Södra. Den uppgradering av Stadsparksvallen som koalitionen samt M och V i höstas enades om till en kostnad på 150 miljoner är mallad för att passa klubbens spelschema.

Långt före beslutet togs beskrev dock kommunstyrelsens ordförande Ann-Marie Nilsson (C) att ambitionen var att ”hitta ett ekonomiskt klokt beslut som inte går ut över föreningens hyra” (JP, 24/11-17).

Det kan man lugnt säga att de lyckades med. J-Södra var enligt föreningens ordförande Mats Tidstrand ”väldigt glada” (JP, 24/9-19) när de sex partiernas besked kom i höstas. Och den aktuella läktarförsäljningen är enligt honom ett stort steg ”i rätt riktning”.

Därtill lär klubbkassan få en förstärkning av de cirka 1000 fler personer som den nygamla arenan kommer ta in efter uppgraderingen. Och en större publik motiverar givetvis högre priser för reklam och sponsring.

Kontentan av läktarförsäljningen är att det politiska beslutet om uppgradering egentligen bara gällde de tre läktarsektioner som kommunen då ägde. Jönköpings skattebetalare förtjänar att få veta om politikerna var medvetna om att de valde att renovera en trekvarts arena för 150 miljoner kronor.

Ystad, Helsingborg, Lund, Leksand, Falun, Mora, Örebro, Timrå, Örnsköldsvik, Skellefteå och Haparanda är bara några exempel där kommuner sammanblandar sina intressen med elitidrottens. Inte heller Småland är förskonat.

I Värnamo beklagade sig tekniska förvaltningens chef över de investeringar som IFK Värnamos tid i Superettan krävde (SVT, 1/2-17). Sex miljoner kronor som kunnat gå till annat. Det är helt korrekt. Men då kan kommuner inte gladeligen stryka skulder eller räcka över någon miljon för en skraltig läktare när stans klubb behöver betala sin hyra.

Att varken politiker eller J-Södra nämner Jönköpings skattebetalare med ett enda ord i sina beslut eller kommentarer avslöjar tyvärr hur snävt deras perspektiv är. Det är en svensk farsot att idrottens klubbledningar får kommunfullmäktige att i grupp framföra synkroniserad politisk akrobatik.