Annons
Vidare till tranastidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Sverige vände vid avgrunden

Regeringsbildningen 2018 lärde oss om våra egna och demokratins gränser.

”Då står vi vid avgrunden, eller i vart fall ett extra val.” Så sade Andreas Norlén efter att de två första statsministeromröstningarna misslyckats (SVT, 16/12-18). När orden föll verkade den tredje rundan inte ha en kandidat med förutsättningar att bli vald. Den fjärde och sista rundan före ett extra val utlöstes ville de flesta undvika.

Ordvalet blev kritiserat, men Norlén menade att situationens allvar krävde klarspråk. Och där har han rätt: Sverige stod inför en parlamentarisk kris. Precis som Norlén påpekar i ledarsidans intervju hade ett extra val varit ett nederlag för Sveriges väljare och demokrati.

Att 2018 års riksdag skulle bränna igenom fyra rundor och sedan be folket rösta igen vore visserligen en lösning, men inte en bra lösning givet att valdeltagandet var det högsta sedan 1985.

Som den tyske författaren Bertolt Brecht skrev i ”En lösning”, en satirdikt över DDR-Tyskland: ”folket hade förverkat regeringens förtroende… Vore det då inte enklare för regeringen att upplösa folket och välja ett annat?”

Ett extra val hade skickat signalen att partierna var djupt otillfreds med folkets dom och bad om ett nytt, mer rättröstande. Det hade också blivit till ett val om politikens funktionalitet snarare än sakpolitik och konkreta förslag. Men så långt gick det aldrig. I stället styrde en övergångsregering i fyra månader tills Januariavtalet (JA) nåddes. Sedan dess tävlar två politiska berättelser i Sverige.

Den ena är att JA inte gjorde som Brechts regering utan var det politiskt mest ansvarsfulla i en svår parlamentarisk situation. Den andra är att JA forcerades fram under hot om extra val och att riksdagen består av en majoritet på cirka 60 procent som vill se borgerlig ekonomisk politik.

Partierna gör allt för att deras berättelse och vägval ska framstå som det enda rätta. Men den som vill kan förstå båda sidorna. Som att ledarna för JA-partierna har lägst förtroende av alla partier, och att sex av tio väljare inte köper samarbetets former eller konsekvenser. Som att oppositionen blir allt mer aggressiv i sin kritik – och därmed blind för hur ens agerande nu kan få oönskade återverkningar längre fram.

Denna mandatperiod är kritisk. Behovet av stora reformer av skattesystem, bostads- och arbetsmarknaden är akut. Samtidigt syns rejäla problem inom välfärden och en annalkande lågkonjunktur. Det kräver sin politiker.

Svensk politik förändrades i grunden under 2010-talet. Det tar tid för partierna att begripa hur de ska och kan bete sig. För den som inte förstår sig själv kan aldrig börja förstå andra. Men vi har kommit en bit på vägen.

Exempelvis lärde vi oss att vår vurm för parlamentariska majoriteter i allt högre grad betyder minoritetsstyre. Och att den som valts till talman inte kan avsättas, vilket betyder att Norlén helt enligt grundlagen kunnat hålla övergångsregeringen under armarna till valet 2022 enbart genom att inte lägga fram en tredje eller fjärde statsministerkandidat. Vad vi gör av dessa lärdomar får framtiden utvisa, men att de finns är i sig demokratiska hälsotecken.