Annons
Vidare till tranastidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Icke-svar ur den högre politiska skolan

Artikel 7 av 8
25 läkare på Ryhov slår larm efter corona
Visa alla artiklar

Tidningen direktsände under torsdagen en debatt om förtroendekrisen inom länets sjukvård mellan Malin Wengholm (M) och regionråd Rachel De Basso (S). Det bjöds på finlir av yppersta politiska klass.

Torsdagen bjöd på politisk batalj. Regionrådet Rachel De Basso (S), ordförande i nämnden för folkhälsa och sjukvård, drabbade samman med oppositionsledaren Malin Wengholm (M) i tidningens direktsända debatt om förtroendekrisen inom länets vårdapparat.

Det var minst sagt olika bilder av regionens ansträngningar för att dämpa coronasmällen. Å ena sidan De Bassos mantran om taget ansvar, fortsatt förtroende för tjänstemän samt behovet av dialog med och arbetsmiljöförbättringar för personal. Ingen bestrider väl dessa delar. Men samtidigt uppstår knappast förtroendekriser för att sådant fungerat fint.

Å andra sidan Wengholms målande (och delvis malande) språk om ett historiskt stort svek gentemot vårdanställda, en lamslagen koalition som inte lagt ett enda skarpt förslag under våren och sommaren samt kraven på kompensation för utebliven eller ändrad semester.

Det är inte helt tydligt huruvida politikerna tog debatten för att faktiskt reda ut några frågor. Både De Basso och Wengholm tycktes mer intresserade av att bemöta respektive förstärka den bild som anställda, fack och väljare fått av regionens arbete.

Exempelvis fortsatte De Basso linjen, precis som vid en intervju i tisdags (JP, 11/8), att hänvisa till skrivna kollektivavtal i stället för svara på om koalitionen antingen vill gå med på fackens krav om mer ersättning eller om de är nöjda med nuvarande nivå. Icke-svaren var finlir ur den högre politiska skolan.

Onekligen har kritiken vuxit sig kraftigare i styrka oavsett vad koalitionen gjort, vilket visar att De Basso med kollegor inte förstått det underliggande missnöjet eller hur deras lösningar ska kroka i det stora maskineri som är regionen. Ledningen, politisk som opolitisk, verkar genuint tagna på sängen över nya upprop och protester.

För i upptakten till debatten i Jönköping var Eva Berglund, specialistsjuksköterska på intensivvårdsavdelningen vid Ryhov, återigen ute i riksmedia för att förklara sitt missnöje. Till P1-morgon (13/8) förklarade hon hur hon och kollegorna är ”trötta, slitna och besvikna”. Det fick hon lite gehör för. Region Jönköping tackade nej till att medverka i inslaget.

Klart är att koalitionen och oppositionen lär fortsätta träta om ansvaret för krisen. Frågan har faktiskt potential att bli ett preludium till valrörelsen 2022. De luckor som förtroendekrisen har blottlagt i största allmänhet, och i synnerhet personalförsörjningen och löner, lär avspeglas i de budgetar som läggs inför 2021 – vilket som politiskt dokument är att betrakta som språngbrädan fram till valårsbudgeten.

Dels lär sjukvården hamna högre upp på agendan för att regionen krasst talat måste förbättra villkoren för befintlig personal, dels för att de luckor som uppstått (och lär fortsätta göra det) i och med att personal sagt upp sig kommer slå igenom på dyrare hyrnotor eller högre löneanspråk från potentiella anställda. Vem vill jobba för en region som rycker semestrar utan kompensation?

Men också den politiska logiken pekar åt att förtroendekrisen spiller över i kommande val. En stor koalition ger enskilda politiker och partier så kallad ”plausible deniability”, ungefär förnekelseprivilegium. Vem ska väljarna byta ut om de är missnöjda med personalpolitiken eller hanteringen av coronakrisen?

Till JP (27/7) sade exempelvis Martin Nedergaard-Hansen från Bevara Akutsjukhusen (BA), en av partiets företrädare tillika näst högste man i nämnden som De Basso leder, att koalitionen ”lyssnar på oss” men att det inte blir ”helt som man själv hade önskat” eftersom de bara är ”en del av ledningen”.

Är det BA, som stoltserar med att partiföreträdare står med båda fötterna i den kliniska verksamheten nära personalen och därmed förstår sjukvården bäst, som ska bytas ut? Eller är det Rachel De Basso och Mia Frisk (KD) som koalitionens frontfigurer som bör bära hundhuvudet? Samtliga lär fäktas för sitt eget existensberättigande i ett framtida styre.

Det finns många dimensioner av detta för framförallt Moderaterna att förstå, hantera och omsätta till praktisk politik. Det gäller att lägga ansvarets tyngdpunkt rätt för att inte framstå som att man är på huvudlös jakt efter syndabockar.

Det är därför Malin Wengholm redan nu försöker etablera bilden av ett stort och historiskt svek. Det handlar helt enkelt om politiskt trädgårdsarbete. Att nu så tankefrön om koalitionens arbetskapacitet kan med rätt gödsel och omvårdnad visa sig ge en präktig bärgning i skördetider. Men då måste retoriken följas av konkreta, nyttiga och avvägda förslag.