I inslaget talar Wilander om större barn- och elevgrupper, färre lärare och även nedläggning av skolan i Linderås. Wilander verkar missa att en skolkommun som går på sina knän inte lockar till sig nya invånare, snarare tvärtom.

Ja, du käre kommunalråd… Självklart går det att dra åt svångremmen och spara in pengar. Vad är det nu då som kostar pengar inom barn- och utbildningsnämnden?

Personal. Ja, nog behöver det dras ner på personal. Först kan du väl plocka bort extraresurser, för de är väl bara extra. Extravaganser kan alltid bantas bort i tuffa tider. Sen har vi väl de lärare som går i pension. Det är smidigt. Du behöver inte avskeda dem och att inte ersätta dem innebär att ni spar pengar. It’s a win-win! Då borde väl alla vara nöjda? Där har vi ungefär två miljoner som en kommunal skola ska dra in kommande år.

Räcker inte det så får vi väl snöra åt liiite till. Då kan större klasser vara en lösning. En god pedagog ska väl fixa det mesta, eller? Den där digitala agendan kan vi väl lägga på is, det märker väl ingen? Eller är det verkligen så enkelt? Vad händer i dessa besparingstider?

Bosse börjar i 1c, något han har längtat efter. Han har hört från storebror att det är coolt med läxor och man får dessutom en alldeles egen bänk att lägga ner sina grejer i. Skolstarten är inte alls som Bosse trodde att den skulle vara. Bokstäverna hoppar mellan raderna och ljudet från klasskompisarnas småprat stör honom. Men Bosse är inte dum. Han har hittat sätt så fröken inte ska märka att han inte förstår vad bokstäverna ska bilda för ord. Bosse är inte tyst för att han är blyg. Han är tyst för att han inte kan.

Annons

Det är värre med Kerstin. Hon låter. Hon har hittat andra sätt att inte visa att hon inte förstår vad fröken pratar om. Kompisarna skrattar åt Kerstins tokerier och ingen tänker på att Kerstin faktiskt inte kan svara på frågan. Det finns inte riktigt tid att hitta orsakerna till att Bosse är så tyst eller varför Kerstin alltid måste skoja med bänkkompisarna, det är ju ytterligare 26 elever som behöver hjälp. Bosse fortsätter tiga och Kerstin fortsätter att låta. Om sanningen ska fram så är Bosse och Kerstin inte ensamma om sina problem i klassen.

Att varken Bosse eller Kerstin når målen kommer kanske inte som någon överraskning, men deras lärare har fullt upp med få den stora klassen med på båten. Bosse är lätt att glömma när andra elever hojtar när de behöver hjälp eller när man behöver stilla en stimmig grupp där en elev vill avleda uppmärksamheten från det verkliga problemet.

Det har blivit en överlevnadsinstinkt för eleven för att inte tappa ansiktet. Kerstin hade behövt få sitta ner i en lugn miljö med stöttning för att hitta fokus och inte tappa koncentrationen medan klasskompisarna jobbat med uppgiften. Hade Bosse fått särskilt stöd med de dansande bokstäverna hade Bosse sluppit hamna efter i svenska, historia, teknik och många andra ämnen. När problem som dessa får pågå under lång tid tappar elever som Bosse och Kerstin tron på sig själva. Det är bättre att själv säga ”Jag fattar inget!” än att någon annan säger ”Du fattar ju inget!”. Ju längre problemet får gro desto större insatser krävs det. Det är inte längre ”bara” svenskan och matematiken som är svårt. Om språkutvecklingen inte tar fart i tidigt stadie blir alla andra ämnen i skolan övermäktiga. Då räcker det inte bara med en resurs. Här behövs ett helt lärarlag för en individ. Problemen stannar inte bara i klassrummet utan frustrationen kläs i konfrontationer på skolgården, men där finns ingen rastvakt som ser. De är redan bortbantade. Medierna skriver om oregerliga skolungdomar och mobben ropar ut sin ilska om att skolan måste lära elever att vara snälla och goda medborgare medan barnens lärare hoppar in och vikarierar för kollegan som är hemma för utmattningssymptom.

Relaterat: Hård kritik mot kommunens skolutredning om Linderås: ”Opinionen är ganska så stark i den här frågan”

Bosse och Kerstin börjar aldrig gymnasiet. De blir vad man kallar hemmasittare och kommer att kosta kommunen långt mer än det de sparade 2020. Då är det inte längre bara barn- och utbildningsnämnden som får betala.

2014 räknade nationalekonomen Ingvar Nilsson ut att en ungdom som inte klarar skolan och inte kommer i arbete kostar samhället 10–15 miljoner kronor. Ställ det i förhållande till de miljoner som skolorna ska spara.

Ja, du käre kommunalråd … låter det som en attraktiv kommun att bosätta sig i som småbarnsfamilj? Vi tror inte att Tranås lockar den där projektledaren som är gift med den behörige läraren att flytta hit och börja jobba hos oss, trots att du skickar ut en årsredovisning (tryckt på det mest kostsamma vis) där kommunen slår sig för bröstet hur bra det går. Varför? För det är rena lögnen. Där kan inte ens ljusshower rädda oss och få människor tro att det går bra för Tranås. En kommun som spar pengar på barnens bekostnad har ingen framtid.

Emelie Värja, forskningsansvarig på Kommuninvest menar att lån för kommuner inte är något konstigt utan i vissa fall en nödvändighet om det görs på rätt sätt. I Dagens Industri 2018 listar man kommuners skuld där Tranås ligger lågt i förhållande till andra kommuner. För att klara de mål ni sätter och för att inte krossa många barns framtid krävs extrema åtgärder och nu är det dags.

Föräldrarepresentanter i Fröafallsskolans BU-råd:

Camilla Almén

Göran Almén

Malin Andersson

Anita Berlin

Peder Blom

Charlotte Dufva

Ann Edén

Louise Egefalk

Johanna Ekvall

Matilda Engbom

Maria Gustafsson

Kristofer Gustavsson

Magnus Jonebring

Sara Ring

Jenny Strand

Sofia Stridh

Matilda Wahlström

LÄS MER: Beslutet om Linderås skola skjuts på framtiden

LÄS MER: Politikerna oroade över spikad budget