Nej, jag har inte fått solsting (hur skulle det ens vara möjligt?). Jag har bara fått en envis barnmelodi på hjärnan. Den går i moll och låter sådär rysligt dyster som handlade den om cancer, världskrig eller pengar som är slut på kontot. Men icke då. Den handlar om balans.

Och jag, jag står vid diskbänken och sjunger. Vid tandborstningen, i duschen och på morgonen vid spisen, när gröten bränner fast. Bang. Bang. Balans. Inte. Hålla. I. Sig. Någonstans.

Från ingenstans kommer den, tänker jag först. Vi slängde skivan för flera år sedan, så deprimerande var den, hela den. Men sedan, då tänker jag att den dyker väl ändå upp i precis rättan tid. För är det något jag letar efter just här och just nu, så är det väl det. Balans.

Av den sorten som borde infinna sig när en hel familj får semester. När inga klockor behöver ställas, inga tider hållas, inga måsten göras. När man dukar undan frukosten först efter elva, äter bredda smörgåsar till lunch på stranden klockan tre och lägger köttet på grillen medan barnen gungar i kvällssolens sista strålar.

Balans, kort och gott. Av den sorten vi alla drömmer om, hela tiden mellan höst och vår.

Så. Var är den? Två veckor har gått men halvvägs in i semestern känns obalansen större än aldrig förr.

Först kan jag inte alls förstå varför. Varför balansen, likt solen, lyser med sin frånvaro. Sedan slår det mig att det är just det som är haken. Solen.

Utan den är vi ingenting. Utan den uteblir balansen, den vänder i dörren i samma stund som den inser att det inte är vi utan själva sommaren som tagit semester.

För så här är det. När solen skiner gör det inget att jag får skrubba kastrullen från fastbränd morgongröt. När solen skiner rycker jag bara på axlarna åt att barnen springer in och ut genom dörren med sina gräsiga barfotafötter. När solen skiner känns livet som en lek som aldrig får ta slut.

När det är kallt, blött och blåsigt däremot – då känns det plötsligt som att huset som rymmer oss fem har krympt till en oansenlig bur, där vi alla irriterat klättrar på varandra. När det är kallt, blött och blåsigt, då blir minsta lilla Ipad-bråk till en storm som river öppet hav. När det är kallt, blött och blåsigt, då blir en semester ingenting annat än en övning i balans. Och inte kan man hålla i sig någonstans.

Så snälla solen, om du läser det här: kom igen nu! Det vore skönt att få byta spår på cd-skivan, ge oss något nytt att nynna på.

Ge oss sommar, ge oss guld och gröna skogar.

Eller åtminstone sommar och sol och kort, tajt (nåväl) kjol.

För juni, juli, augusti. Allt ska ju verka så mycket lättare då.