”Ja”, svarar jag och tillägger när jag märker att han inte är riktigt övertygad:

”För tio år sedan”.

(Om detta är jag smärtsamt medveten eftersom det just dimpt ner en uppmaning om att det är dags för förnyelse.)

Jag stampar lite otåligt med fötterna, väntar på att han ska leta reda på det paket jag är där för att hämta. Jag har en bebis som just somnat i babyskyddet, en treåring som ska hämtas på förskolan och en sexåring i skolan – jag är inte upplagd för småprat. Särskilt inte det småprat som han har tänkt sig.

”Du var mycket snyggare då.”

Han skrattar, uppenbart nöjd med sin reflektion.

Jag blir – paff. Så paff att jag skrattar jag också, även om jag är allt annat än road. Vill helst sjunka genom jorden, alternativt ge honom en rak höger, men tar i stället mitt paket och lämnar butiken.

Ute i bilen slänger jag ett snabbt öga i backspegeln. Människan som möter mig är osminkad, oduschad, oklädd. Hur opassande hans kommentar än var: han har en poäng.

När blev det så här? När blev jag en sådan som tycker att det är okej att dyka upp i skolan iklädd mjukisbyxor och smutsig t-shirt? Som dricker mjölk direkt ur paketet för att jag inte anser mig ha tid att ta fram ett glas och som använder den djuprosa ögonskuggan på kinderna eftersom rougen är slut och det ändå inte är någon idé att köpa ny eftersom det händer så sällan att jag sminkar mig?

Missförstå mig rätt. Jag förespråkar inte yta. Jag tycker inte att man inte kan visa sig sådan man är.

Jag inser bara att med tre barn har något hänt. Jag har gått från att vara någon som bryr sig, till att vara någon som inte hinner bry sig. Och som förlikat sig med det.

Det blir till och med ett säljargument när jag ska köpa skor.

”De där är ju jättebra för dig just nu, bara att hoppa i. Du hinner ju inte ha några som ska knytas eller knäppas, inte i din situation.”

Jo, men det är ju så. Under småbarnsåren är vi, om inte bara mammor, så åtminstone framför allt mammor. Vi hamnar långt bak i prioriteringsordningen, både vad gäller tid och pengar. (Jag hann visserligen prova de där skorna, men köpte jag dem? Icke.)

Fast egentligen hamnar vi ju inte bara där, sist i ledet. Vi placerar oss själva där, i hopp om att det ska ge oss en ny form av barmhärtig klädsamhet.

Och så en dag står vi där; osminkade, oduschade och oklädda och får höra att vi var bättre förr. Och kanske är det så att vi då gått från att vara framför allt till bara, och faktiskt tappat en bit av oss själva på vägen. En bit, som även om den är ytlig, likväl lämnar ett hål efter sig.

Därför. När jag nästa gång hämtar ut ett paket ska jag vara sminkad, duschad och klädd. Inte för butikbiträdets skull – han var med sin kommentar mer sunkig än jag någonsin kommer att bli – men för min egen.

Jag ska nog till och med slå till på en ny rouge.