Funderar själv på om det är så här det går till för att vi ska kunna få till ett annat boende för pappa. Upplever mig ganska nonchalant bemött av personer i det sittande mötet. Tänker nu efteråt, ingen frågade oss anhöriga om hur detta skulle gå utan beslutet var redan fattat.

Varför är jag chockad? Pappa bor i ett hus där han har 32 trappsteg upp till sin lägenhet och naturligtvis ingen hiss. Träningen på avdelningen har gått över förväntan. Ingen har testat om pappa är kapabel till att gå i trappor. För mig låter det orimligt, för jag får hjälpa honom från rullstol till toalett, likväl som att han behöver hjälp från rullstol till säng. Pappa känner sig kränkt och ledsen över att inte få ett annat boende några veckor för att få chansen att återhämta sig. Ska jag sitta i min lägenhet har han redan frågat biståndshandläggare och svaret på detta är ja. För min pappa är detta ett hårt slag i ansiktet då han är van vid att cykla, gå med stavar och är överhuvudtaget en aktiv 89–åring. Ja, pappa hör och ser lite sämre på grund av sin ålder, men fysiken är det inget fel på.

MIDSOMMARAFTON KOMMER, bärhjälp är beställt. Pappa är ju inte benägen att gå trappstegen upp till sitt fängelse. Kanske jag som anhörig gjorde fel här? När bärhjälp kommer så vägrar hen att bära upp båren som pappa sitter på. Brandkåren vore lämpligt att ringa på tycker hen. Vädur och smålänning har hjälp mig tidigare i mitt liv så den kommer in här och nu! Hen får ta all min frustration av att pappa är hemma. Men med hjälp av 4 personer så går pappa sina 32 steg upp till sin lägenhet.

Annons

Nu lämnas jag och min pappa i lägenheten utan ett enda telefonnummer att ta kontakt med. Pappa har ett larm sen tidigare så det känns ju bra. Vad förväntas av mig som anhörig? Hemtjänsten är där så att pappa får fylla i vad han önskar för mat nästa vecka det känns ju bra för då vet jag att han får mat i varje fall.

FYRA DAGAR HAR GÅTT och nu måste jag lämna Nässjö för att ta hand om mitt liv som finns 20 mil bort. Som dotter och anhörig känner jag mig förtvivlad, ledsen över hur vi behandlar våra gamla i samhället. Min pappa är inte den första och heller inte den sista vi behandlar så illa som vi gör nu. Pappa har gått från ha varit en aktiv 89-åring med livsambition till att bli en destruktiv äldre man som upplever sitt hem som fängelse. Skönt att han har en go fåtölj att sitta i för där tillbringar han sin dag. Dagsljuset och den friska luften får han ta in genom balkongen.

MÅNGA FUNDERINGAR finns hos mig vad det gäller etiskt förhållningsätt till en människas liv även att du är gammal. Jag har inget att klaga på vad det gäller personal från hemtjänsten när de väl är här. Tack också till hemsjukvårdens personal dit jag efter 3 dagar fick ett telefonnummer. Tack även till enhetschef inom hemtjänst.

Min undran är hur Nässjö kommun jobbar med rätt vårdnivå. Patienten i fokus. Värdebaserad vård. Etiskt förhållningsätt.

Så kom inte hem på en midsommarafton som en av sjuksköterskorna sa för då är det svårt att få rätt information och hjälp.

Min reflektion på detta är att det ska vara tryggt för anhöriga och patienten att komma hem oavsett dag och årstid.

Karin Åhman

Vårdenhetshetschef Dr Silvias Barnsjukhus / Dotter

Relaterat: Skärpt bedömning för korttidsboende