”Äh, han bara är sådan, det vet alla.”

De har tafsat, druckit för mycket alkohol eller fällt sexistiska kommentarer – och de har kommit undan med hjälp av omgivningens ursäkter. Långt ifrån alla män, naturligtvis, men tillräckligt många för att skapa ett mönster.

Samhället, alltså både män och kvinnor, har accepterat beteenden hos män som kvinnor aldrig skulle gå ostraffade från.

Peter Persson (S) kritiseras nu efter att ha uppträtt berusad i tjänsten.

Det är slut på det nu. Och det kan innebära ett bryskt uppvaknande för den som ”bara är sådan”.

Lars Ohly (V), Anders Borg (M), Eskil Erlandsson (C) och nu även Peter Persson (S) – alla är de mer eller mindre färska exempel på politiker och före detta politiker som har agerat i strid med vad som kan förväntas av någon på deras position. De hör även till den växande skara som inte längre kan begå misstag utan att det får följder.

Det finns även kvinnor som har begått misstag, men med skillnaden att de alltid har fått ta konsekvenserna. Minns Gudrun Schyman (då V, nu FI), Aida Hadzialic (S), Mona Sahlin (S), och nu senast Emma Carlsson Löfdahl (L), riksdagsledamot från Jönköpings län. De första tre tvingades bort snabbare än någon hann säga ”skål” eller ”en chokladbit, någon?”. Den sistnämnda försöker klamra sig fast i riksdagen som politisk vilde, dock under timeout, men kommer sannolikt att försvinna från rikspolitiken även hon.

Annons

Det är rimligt. För, hur betungande och otacksamt det än måste kännas, följs politikerrollen av krav på en moralisk kompass. Väljarna ska kort sagt kunna vänta sig mer av folkvalda makthavare än av gemene man.

Därför blir enstaka eller upprepade snedsteg från dessa personer snabbt skandaler.

Och nu är det dags igen. Som JP skriver på nyhetsplats ska riksdagsledamoten Peter Persson (S) förra ha veckan uppträtt berusad i tjänsten. Nu uppmanas han att sjukskriva sig och genomgå behandling.

Det är visserligen standard 1A i krishantering, men det hedrar det tidigare mångåriga kommunalrådet och den nuvarande riksdagsledamoten att han först och främst möter väljarkåren genom att svara på tidningens frågor, och att han även erkänner att han gjorde fel.

Det finns inget egenvärde i att sparka på någon som ligger. Och när skandaler som dessa briserar är det värt att tänka på att personliga tragedier kan ligga bakom någons hälsa och agerande.

Men om alla handlingar ursäktas gör vi personen i fråga en björntjänst och demokratin en otjänst. För om väljarna upplever att makthavare åtnjuter privilegier som övriga befolkningen saknar, då riskerar förtroendet för såväl enskilda politiker som demokratiska institutioner att minska.

Alla kan göra fel någon gång. Men inte hur som helst, och inte gång på gång. Det blir allt tydligare.