”Det är inte Vänsterpartiets önskelista.”

Så beskrev V-ledaren Jonas Sjöstedt på onsdagen de krav som Annie Lööf (C) dagen före presenterade. Hennes ultimatum går i korthet ut på att C kan överväga att släppa fram Stefan Löfven som statsminister nästa vecka, förutsatt att han går med på att genomföra en stor portion borgerlig politik. Kort därefter meddelade Jan Björklund (L) att hans parti går på samma linje, och under torsdagen lämnar han över en lista med liknande krav och önskemål. Rejält med liberal ekonomisk politik, annars blir det inget, var budskapet.

Det innebär ett delikat dilemma för S-ledaren. Plötsligt ser han om inte en öppning, så åtminstone en liten springa, till fortsatt maktinnehav. Just makt är ju något Socialdemokraterna närmast anser sig ha tecknat prenumeration på. Och få saker irriterar en prenumerant mer än en utebliven tidning.

Förhandlaren Löfven håller av naturliga skäl korten tätt intill kroppen. För i bakgrunden lurar Jonas Sjöstedt, uppenbart på sin vakt över den borgerliga sakpolitik som kan bli priset för en röd eller rödgrön regering. Det är väntat att han inte jublar över förslag som skulle hjälpa arbetslösa och nyanlända att få in en fot på arbetsmarknaden. Det överraskar inte heller att han motsätter sig människors vilja att välja utförare inom välfärden, eller inställningen att det ska löna sig att arbeta.

Annons

Detaljerna i Annie Lööfs och Jan Björklunds krav är inte offentliga utan kommer att presenteras för Stefan Löfven personligen, men partiledarna är tydliga med att det rör sig om dessa politikområden. Liberalerna lär dock inte ge sig utan slopad värnskatt, och Centerpartiet lyfter fram en liberalare arbetsrätt som ett viktigt fokusområde. Sett ur den synvinkeln är Alliansen – enad eller ej – redan vinnare.

Listorna kan ses som brickor i det spel som hösten har präglats av. Men de är framför allt bevis på att regeringsbildningsfrågan även handlar om ren sakpolitik. Det är utmärkt. För oavsett vad Sveriges nästa statsminister heter, kommer han eller hon till stor del att bedriva borgerlig politik. Efter att under en lång period ha hånats från höger, ser det alltså ut som att Annie Lööfs skickliga navigerande leder landet mot någon form av styre där varken Jimmie Åkesson (SD) eller Jonas Sjöstedt (V) får stort inflytande.

Den sistnämnde kan visserligen framhärda i sin ambition att påverka en S-ledd regering vänsterut. Men han lär knappast trycka på röd knapp för Löfven i nästa veckas omröstning i riksdagen, eftersom detta skulle öka sannolikheten att Ulf Kristersson (M) får bilda en M-KD-regering som får aktivt stöd av SD.

Det är klokt av riksdagens liberala partier att ställa sig utanför en eventuell S-ledd regering, samtidigt som de ser till att Sverige får uppleva borgerliga reformer. Det ökar chansen att Alliansen kan återuppstå senast till valet 2022.

Innan det händer måste Sverige regeras. Om inte Stefan Löfven kan acceptera de liberala villkoren återstår ett alternativ: att släppa fram en Alliansregering. För att inte tappa ansiktet gentemot sina väljare lär han då komma med vissa motkrav. Han kan kräva att Lööf blir statsminister i stället för Kristersson, som en knäpp på nästan på M-ledaren. Han kan också vilja begränsa omfattningen av hur mycket en kommande Alliansregering förändrar sådant som turordningsregler och marginalskatter. Ställer han däremot alltför höga krav har han dock snart bollen i sitt eget knä igen.

Tomten har tusentals önskelistor att ta ställning till i december. Stefan Löfven har i dagsläget bara två. Nästa vecka ser vi hur väl han lyckas hantera dem.