Oavsett vilken väg Liberalerna tar på stämman om en månad krävs tålamod från såväl aktiva medlemmar som vanliga väljare. För det tar tid att staka ut en ny kurs, ännu längre tid att förankra den. Men för ovanlighets skull finns faktiskt tid. EU-parlamentsvalet är över, och det dröjer mer än tre år till nästa riksdagsval. Därför är alternativ nummer två – alltså ett rejält omtag – att föredra.

Det sägs att kriser kommer i sjuårscykler, även i relationer. Att Alliansen gjorde slut efter två cykler kanske därmed inte är så förvånande. Och att uppbrott leder till identitetskriser råder det ingen tvekan om. Vi ser det hos Kristdemokraterna, som har rört sig allt längre ut på högerkanten, men även hos Moderaterna som inte vet vilket ben det ska stå på. Efter höstens riksdagsval ligger tyngden på det konservativa benet, detta för att hindra väljarflykten högerut. Konsekvensen har blivit ett större gap till Centerpartiet och Liberalerna.

En partiledare som står relativt långt till höger inom L skulle av naturliga skäl ha lättare att komma överens med M och KD. Den avgörande frågan är synen på ett eventuellt samarbete med SD.

Ämnet kom upp för några veckor sedan när Nyamko Sabuni besökte Jönköping, inbjuden av Liberalernas Jönköpingsdistrikt. Mötet var öppet, och den proppfulla lokalen verkade bestå av liberalt sinnade åhörare. Som moderator för utfrågningen fick jag tillfälle att ställa alla frågor i mitt manus utom en. Kandidaten svarade på varför hon ställer upp, hur hon vill förändra Liberalerna och varför hon skulle bli en bra partiledare. Precis som i tisdagens Aktuellt (SVT 28/5), där hon deltog tillsammans med de övriga kandidaterna Johan Pehrson och Erik Ullenhag, tvekade hon inte att framhålla att hon var värd att bli vald.

Annons

Sabunis driv och självsäkerhet är uppfriskande. De egenskaperna har två uppenbara fördelar: de kan entusiasmera den falang i partiet som delar hennes syn på regeringsfrågan, och även fungera som ett klister när Alliansen förhoppningsvis återskapas inför valet 2022.

Men, en kandidats utstrålning trumfar inte de grundläggande värderingar som ett partiledarskap måste bygga på. Nyamko Sabuni är skeptisk till Januariavtalet, även om hon nu tonar ner kritiken och betonar att hon kommer att hedra överenskommelsen om hon blir partiledare. Hon verkar dock inte se några problem med att samarbeta med Sverigedemokraterna. För jo, den som säger sig vara villig att ”samtala”, är snart beredd att förhandla.

Därför är Erik Ullenhag en långsiktigt bättre lösning. Men det beror inte enbart på vad han är emot, utan vilka frågor han prioriterar. Han är den av de tre kandidaterna som tydligast lyfter fram sambandet mellan näringsliv och välfärd. Utan fungerande exportföretag blir det inga skattekronor att fördela till vård, skola och omsorg.

Nu väntar en månad av intensivt kampanjande för Ullenhag, Sabuni och Pehrson. Väljare och medlemmar får förhoppningsvis konkreta svar på hur de vill lyfta det krisande partiet.

Själv kan jag inte släppa den där frågan jag inte hann ställa: Vad är egentligen skillnaden mellan Nyamko Sabuni och en moderat?