När vi granskar lagförslaget i dess nuvarande form upptäcker vi till vår förvåning att en viktig del försvunnit: nämligen föreningslivets behov av att kunna göra insättningar av sina kassor. Detta problem, som togs upp i riksbanksutredningen som ligger till grund för förslaget, har helt enkelt tagits bort i regeringens lagförslag. I skrivningen står att insättningsmöjligheterna i landet bara ska omfatta företag, inte konsumenter eller ideella organisationer. Att möjligheten för konsumenter att göra insättningar inte beaktas i lagen motiveras i lagförslaget med att konsumenter helt enkelt inte bedöms ha så stort behov av att kunna sätta in pengar. Däremot ges ingen som helst motivering varför skrivningen om föreningars behov av att kunna sätta in kontanter helt har fallit ur lagförslaget.

Föreningslivet är till stor del beroende av kontanter och just möjligheten för dem att göra insättningar är viktigt för att få människor att vilja ta uppdrag inom föreningslivet. Jag har genom mitt arbete med Kontantupproret hört mängder med vittnesmål från just företrädare för olika föreningar som varit uppgivna för att det inte gått att sätta in pengar som man samlat ihop på olika aktiviteter hos den lokala banken. Kassörer får ofta istället ta hem kassorna och utsätta sig för de risker det för med sig, och sedan åka många mil till en bank som accepterar kontantinsättningar eller till en insättningsautomat.

Annons

Detta trodde vi var ett väldokumenterat problem vid det här laget. Förhoppningsvis beror borttagandet av föreningslivet bara på ett misstag i arbetet. I så fall ser vi fram emot att en korrigering sker innan förslaget går upp för votering i kammaren. Om det däremot inte är en miss utan ett medvetet val vore det intressant att höra hur regeringen motiverar beslutet.

Den andra farhågan handlar om att lagen ska bli tandlös. Det räcker inte bara med att lagstifta om att kontanter ska kunna tillhandahållas, de måste gå att handla med också. Om man nu fastställer att kontanter är ett lagligt betalmedel bör det därför inte gå att vägra att ta emot dem. Våra grannländer Norge och Danmark ligger före oss i det avseendet. I båda länderna finns lagar om att handlare måste ta emot kontanter och där månar man också om att de efterlevs med genom att man täpper till de kryphål som upptäckts i lagarna. I Norge diskuteras nu exempelvis vite och till och med fängelse för de verksamheter som inte tar emot kontanter. Även Riksbanksutredningen tar upp krav inriktat mot näringsidkare att acceptera kontanter som en möjlig åtgärd för att uppnå en kontrollerad utveckling av tillgången till kontanttjänster.

Även om vi kanske inte ännu behöver ta till den typen av drastiska åtgärder i Sverige är det viktigt att våra styrande inser att handeln är en hörnpelare för att hålla kontantinfrastrukturen uppe.

Om kontantinfrastrukturen monteras ned blir det dyrt att tvingas bygga upp den i ett senare skede. Vi har sett samma mönster när vi monterade ned försvaret som vi nu har fått bygga upp för stora belopp. Kortsiktiga besparingar i grundläggande infrastruktur kostar mångdubbelt att reparera och det gäller även våra kontanter.

Därför är det nödvändigt att de lagar som nu stiftas om kontanternas ställning faktiskt fungerar och inte bara blir ett slag i luften.

Björn Eriksson

Kontantupproret