På senare tid har den svenska kulturdebatten visat prov på att det inte bara är dokusåpadeltagare som kan bete sig självcentrerat, ömkande och ältandes. Det är en utveckling som rent ut sagt är ett hån mot alla som uppskattar gemensamma kultursatsningar men som inte bor i Stockholm eller ingår i nätverk där ”allt ska åstadkommas för konsten”. Ett exempel på nära håll är Spira där Regiondirektör Agneta Jansmyr nu har kopplats in för att lösa konflikten.

Hittills har Spira-konflikten kostat skattebetalarna 700 000 kronor och det verkar fortfarande som om ingen vill ge sig. Agneta Jansmyr ersätter Kristina Athlei som kontaktperson för musikerna och det är bara att önska henne lycka till för det verkar som om detta ungefär är Jönköpings motsvarighet till medlare i Israel-Palestina–konflikten. Ett litet steg framåt resulterar i ett gigantiskt hopp bakåt.

På nationell nivå resulterade dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson i en nödvändig och välkommen diskussion om mäns våld mot kvinnor. Eftersom ”skådespelaren” som Nilsson hade ett förhållande med på 1990-talet arbetade på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm var det också förståeligt att fokus hamnade på Sveriges nationalscen. Likaså var det förståeligt att Dramatens vd Eirik Stubø fick utstå kritik för sina luddiga uttalanden om värdegrundsdokument och policyarbete. Men domen mot ”skådespelaren” och beslutet att låta honom arbeta kvar skedde 1997 och då var Stubø en av Norges yngsta och mest lovande regissörer. Det var inte han som tog beslutet, men den lade grunden till hans eget beslut att förlänga skådespelarens kontrakt och han offrades senare som ett klassiskt bondeoffer i schack. Förvisso fanns det också annan kritik mot hans ledarskap men det var partsinlagor i en arbetsplatskonflikt och borde granskats just som sådana. Men för journalistiken är det tacksamt att fokusera på en enda person för det säljer lösnummer.

Annons

Apropå partsinlaga har Ebba Witt-Brattström i snart två år fått vara svensk expert på händelserna inom Svenska Akademien och detta trots att hon också befunnit sig i den mest infekterade skilsmässotvisten i svensk historia sedan sångaren Johnny Bode 1961 stämde sin exfru för besöksrätt till parets hund. Det går att anklaga hennes exman Horace Engdahl för mycket men att han konsekvent varit tyst om skilsmässan hedrar honom. Witt-Brattström däremot uttalade sig senast i Svenska Dagbladet i en intervju där hon bedyrar att hon är trött på att prata om skilsmässan men lyckas ändå frigöra sig från all skuld när det gäller ”Kulturprofilen” och karakterisera sin tidigare livskamrat som en ”nörd” och att han ”luktade damm” alternativt ”ensamhet”.

Lek med tanken att motparten i denna skilsmässa hade sagt något liknande om Ebba Witt-Brattström?

Det är lätt att skratta åt bråk inom kulturen och att grotta ned sig i personfrågor. Undertecknad är långt ifrån felfri men detta sätter fingret på något större. För när kultur blir kotterier eller enbart underligt experimenterande långt ifrån den tilltänkta publiken, som kanske inte har järnkoll på den senaste normkritiska litteraturen eller tycker att personfrågor är det mest intressanta i världen blir det i längden ett demokratiproblem. Till syvende och sist kanske man helt enkelt inte vill betala för ”de där som bara bråkar med varandra”.

Relaterat: Hård kritik mot konsulternas Spira-rapport – toppchef tas bort
Relaterat: Så mycket kostade konsulten på Spira
Relaterat: Konflikten på Spira: Rapporten kan ha varit ett beställningsjobb – sågas som ett lågvattenmärke