Det blir två Nobelpris i år meddelade Svenska Akademien i förra veckan. Anledningen till att jag kom att tänka på detta var Kajsa Kettils artikel på Internationella kvinnodagen den 8 mars som lugnt och metodiskt dissekerade det faktum att kvinnor fortfarande står för den mesta markservicen i hemmet, trots att de själva är mitt uppe i karriären. När det gäller Kettil är jag partisk eftersom hon också är min kollega, men det slog mig att just lugn, saklighet och vilja att utföra hårt arbete, istället för pompösa manifestationer, kanske är vad som behövs för att debatten 2019 ska bli lite vettigare. Men innan vi går vidare förtjänar läsarna ett klargörande:

Krisen i Svenska Akademien har jag tidigare skrivit mycket om och till och med debatterat i TV. Det var en kris som engagerade stora delar av det kommenterande Sverige och jag måste erkänna att även jag sprang i samma riktning som alla andra. En riktning som kan beskrivas som att Horace Engdahl var Djävulen personifierad och Sara Danius i princip felfri. Lägg till att den kläddes i ”Kulturprofilens” rent ut sagt svinaktiga beteende och vips kunde vi alla ta ställning för ”jämställdhet”. Att det sedan inte finns en enda seriös person i Sverige som inte skriver under på att kvinnor och män ska ha lika förutsättningar är en helt annan historia.

På många sätt var det lätt att förfasa sig över Horace Engdahls yvighet och tycka om Sara Danius med hennes magnifika Nobelklänningar och tillika knivskarpa intellekt. Två kombattanter som lika gärna hade kunnat platsa i ett Strindbergs drama som på löpsedlarna. När sedan Danius valde att lämna sin stol och Anders Olsson blev ny ständig sekreterare var det många som nästan skrattade. ”Horace” och ”Sara” var ju så mycket mer glamorösa än en dammig och grå litteraturprofessor som mest verkade vilja diskutera randförfattare från Tadzjikistan eller något annat land som de flesta av oss bara hade sett på en skolkarta i lågstadiet. Som grädde på moset uttalade sig ”polisprofessor” Leif GW Persson i Expressen: ”Det är ingen stridens man. Man behöver någon som kan säga till på skarpen”.

Annons

Kort och gott hade Anders Olsson oddsen emot sig då han inte hade Engdahls glans, Danius glamour och dessutom hade avfärdats av allas vår ”GW”. Men år 2019 är det hans belackare och aktivisterna som får stå i skamvrån då akademien valt in nya ledamöter, fortfarande får dela ut Nobelpriset och på det hela taget verkar ha återgått till sin normala verksamhet att hålla koll på det svenska språket. Sara Danius som fått en stor följarskara i sociala medier har lämnat sin stol och kompenserats av akademien och Horace Engdahl sitter inte längre med i Nobelkommittén. Det har helt enkelt blivit lugnt och Olsson verkar ha använt en strategi som bäst summeras av ett citat från den nye ledamoten hovrättsrådet Eric M. Runessons inträdestal:

Om målet är att bli hörd är det ju inte särskilt förnuftigt att höja rösten eller skrika för att den som man tycker behöver lyssna i stället väljer att skrika. Om jag vill ha respekt, är det inte särskilt vettigt att smäda en annan bara för att jag tycker att den andre smädar mig.

Kanske är det helt enkelt så att vi alla borde bli mer som Anders Olsson än de som klädde sig i knytblus för att manifestera för Sara Danius. Trots att det fanns flera tecken på att konflikten förutom avslöjanden kring ”Kulturprofilen” också handlade om hennes insats som verksamhetsledare. Horace Engdahl är förvisso mer mediemässig än Anders Olsson, men det kanske är bättre att ibland arbeta i det tysta än att skrika över toppar och dalar. Målet om reell jämställdhet blir betydligt bättre om man som min kollega Kettil pekar på konkret forskning istället för att anordna demonstrationer med citatvänliga slogans. Lugnet och sakligheten bidrar helt enkelt till ett bättre samtal och Anders Olsson kanske aldrig får följare på sociala medier likt Sara Danius eller får gästa Bingolotto som Horace Engdahl. Men han har räddat Svenska Akademien och grundligt bevisat för mig att stillsamma litteraturprofessorer är betydligt mer pålitliga än varumärkesbyggare som Leif GW Persson. I alla fall om det är framtiden och förmågan att lämna över till nästa generation som räknas.

Relaterat: David Lindén: Du är rökt Carlsson Löfdahl – avgå nu!
Relaterat: Kajsa Kettil: Varje förälder borde gå en kurs i jämställdhet
Relaterat: David Lindén: Därför gör Greta Thunberg-dyrkan mig rädd
Relaterat: David Lindén: IS-sympatier förtjänar ingen "förståelse"