De snabbväxande nätläkarna bedömer varje dag åkommor hos patienter över hela landet. Men framför allt har de undersökt och tagit prover på svensk primärvård. Diagnosen? En bristsjukdom, där provsvaren visar på för låga halter av ämnet tillgänglighet.

Många krassliga svenskar känner igen följande scenario: En åkomma föranleder ett samtal till vårdcentralen. Svaret därifrån blir att det inte finns några läkartider den närmaste tiden, men att patienten kan återkomma om besvären förvärras. Den sjuka tvingas då söka sig vidare, exempelvis till sjukvårdsrådgivningen 1177. Efter en dryg halvtimmes telefonkö säger tjänstgörande sjuksköterska att det är säkrast att uppsöka en akutmottagning. På akuten följer flera timmars väntan innan beskedet kommer: det finns för tillfället ingen läkare som kan ta sig an annat än riktigt allvarliga sjukdomstillstånd.

För att undvika förvirring: ja, svensk sjukvård håller på många sätt världsklass. En patient med allvarliga sjukdomar har stora chanser att få rätt behandling och överleva.

Men vårdapparaten är stor, och den fungerar inte tillfredsställande överallt. I synnerhet primärvården har kommit att utvecklas som ett liggsår: ju längre tiden går, desto mer riskerar besvären att breda ut sig.

Nu är ämnet åter aktuellt. I grunden handlar problemet om att vårdcentraler och akutmottagningar behöver fler läkare, vilket Timbros välfärdschef Johan Ingerö poängterade under söndagens Agenda (SVT 28/10). Och det är utifrån den snåla tillgänglighet som följer av läkarbristen som de nya aktörerna ska bedömas.

Annons

Efterfrågan på digital vård visar att medborgarna inte är tillräckligt nöjda med den offentligt drivna vården. Nätläkarna, vårdapparna och de virtuella vårdcentralerna – kärt barn har många namn – erbjuder i bästa fall tids- och kostnadseffektiv hjälp som alla vinner på.

Kritiken mot de nätbaserade aktörerna ska däremot tas på allvar. I takt med att verksamheten har vuxit, har röster höjts mot att landstingen drabbas ekonomiskt, att marknadsföringen är vilseledande, att patienter söker i onödan och att felaktiga diagnoser leder till onödig utskrivning av läkemedel. Region Jönköping har exempelvis granskat vårdapparna Kry och Min Doktor, som har avtal med regionen, och konstaterat att diagnostiseringen vid halsfluss och lunginflammation var felaktig i nästan hälften av fallen.

Dessa problem måste åtgärdas. Och förändring ser också ut att vara på gång. Ett flertal utredningar pågår just nu, bland annat av Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Nästa år blir även infektionsläkaren Göran Stiernstedt klar med sin utredning som delvis handlar om nätläkarbranschen, och som beräknas leda till nya rekommendationer.

De flesta nya system drabbas av barnsjukdomar, även detta. Men svaret är inte att förbjuda digital kommunikation mellan läkare och patient. Tvärtom borde även den offentliga primärvården använda sig av detta smidiga sätt att mötas, förutsatt att det sker med patienter och vid besvär där tekniken anses lämplig.