Man kan tycka att fotboll är vår nationalsport om sommaren och hockey om vintern. Så där lite lagom slentrianmässigt. Tack vare herrlandslagen då. Men när det kommer till kritan finns det inget som berör oss nordbor lika djupt som längdskidåkning. Och ska det vara riktigt starka känslor i omlopp krävs det att damerna håller i taktpinnen.

Det har vi lärt oss de senaste åren.

Det största problemet har varit norskorna. De oslagbara granntöserna. Inget har hjälpt, varken planerade graviditeter eller dopingskandaler; Björgen och Johaug och deras vikarier har gjort som de har velat ändå när det kommer till stafetterna.

Individuellt sett har damerna skämt bort oss nästan lika mycket som herrarna i den moderna idrottshistorien, säg från färg-tv:ns födelse. Det har funnits vissa undantag på lagsidan, som handbolls- och curlingtjejerna, men när det kommit till blågul yra har man inte kunnat mäta sig med killarna.

Framgången går att spåra tillbaka till Charlotte Kallas sistasträcka i Sochi-OS 2014, när hon såg till att knipa guldet åt Sverige. Där och då fick vi en föraning om vad som komma skulle. Men det skulle dröja ända tills i år innan hennes arvtagare, Stina Nilsson, Ebba Andersson och Frida Karlsson (plus Maja Dahlqvist) var mogna att kliva upp på tronen tillsammans…

Nu bildar de i särklass vårt mest folkkära landslag. Inga fotbollsgrabbar kommer längre i närheten och VM-guldet i Österrike är bara början. De är unga, så när som för Kalla kanske, och de är grymt målmedvetna.

Annons

VM i Seefeld 2019 lär gå till historien som ett av de viktigaste mästerskapen, inte bara på damsidan, utan för svensk lagsport i stort.

Det var då kvinnorna inte bara kom ikapp oss män, utan även gick om.