Under en tryckande väntan på att ta steget och resa till sin man i Sverige, sitter Minou med sin lille son i en lånad lägenhet i Teheran och ser en våldsam revolution växa fram på gatorna utanför. Det är hösten 1978. Minou ska resa, men får istället nya vänner. Hon köper en sjal för att kunna gå ut och följa protesterna.

I Negar Nasehs roman ”En handfull vind” går beslutsamhet och ovisshet sida vid sida. Där finns en stämning som för tankarna till Vilhelm Mobergs utvandrarepos och nu tilldelas hon Smålits Migrantpris 2023.

Priset är instiftat för författare som skriver i just Mobergs anda och ger pristagaren 50 000 kronor.

När hennes roman kom 2022 hade en ny protestvåg startat i Iran. Kvinnor kastade sina sjalar och vågade livet i protester mot förtrycket. En ny revolution, säger Negar Naseh.

– Jag var i chock och är det fortfarande. Jag följer det dagligen, säger hon.

Nyhetsflödet från Iran fick henne att släppa pressen på att marknadsföra sin nya bok. Den mottogs väldigt väl ändå och fick berömmande recensioner. Så var också roman nummer tre mycket speciell för författaren.

– Det är egentligen den första bok jag skrivit. Den började som en novell, om en son som försökte kartlägga sin mamma. Under åren fylldes den på med andra familjemedlemmar, säger Negar Naseh.

Hon skickade romanen till förlag och blev refuserad ”otroligt många gånger”. Hon skrev om och skrev om, sex-sju gånger.

– Efter tio år lade jag undan den. Då började jag skriva på ”En annorlunda vinter” istället och kände mig helt förlöst, det gick så lätt att skriva.

Debutromanen ”En annorlunda vinter” kom 2014 och nästa ”De fördrivna” 2017. Båda handlar om täta, närmast isolerade relationer. En kvinna får besök av mamma på hennes och sambons ensliga gård, ett par flyttar till Sicilien och umgås med ett annat par.

– Jag ville skriva tätt med ett fåtal personer i ett slutet rum. De har formen av kammarspel och det passar mig väldigt bra. Jag kommer nog att återvända till kammarspelet.

Just nu finns bara embryon till nya romaner. Händelseutvecklingen i Iran tar fokus från skrivande och kanske behövs en paus efter ”En handfull vind”, som är mer en släktkrönika. Med åren växte persongalleriet med familj och vänner i hennes manus.

Negar Naseh gav nämligen inte upp, fastän det tog henne 18 år att få boken utgiven. Hon kan inte beskriva tröttheten hon känt när hon öppnat datorn, tittat i anteckningsböcker, tänkt börja om och sedan inte vetat riktigt – hur.

Men via biografier släppte hon in ytterligare en person i sin roman, Irans störtade shah Mohammad Reza. Även han är på flykt, en paria för världens ledare, och dödsmärkt av sjukdom flackar han runt med sin familj.

Utan att ha en riktig huvudroll lägger kapitlen om shahens inre liv till en dimension av ovisshet. Han som varit en av världens mäktigaste flyr för sitt liv, trots att tiden är utmätt. I samtalen med andra världsledare växer ett geopolitiskt sammanhang fram.

– När jag kunde skriva nytt material till boken, kände jag mig motiverad igen. Det blev glädjefyllt, som det brukar, säger Negar Naseh.

I en ”En handfull vind” påverkas alla av revolutionen och de repressioner som följer, men romanen ger också en vacker skildring av persisk kultur och lantlig miljö i Iran. Och ett nytt liv för en ny generation i Sverige. Författarens generation.

Negar Nasehs iranska föräldrar kom till Uppsala 1976 för att studera. De var politiskt aktiva och stannade. Det är deras bild av revolutionen som hon utgått ifrån.

– Jag har egentligen ingen relation till Teheran. Mina föräldrar kommer från andra platser och jag är född och uppvuxen i Sverige. Det är min roman om Iran, fastän jag aldrig varit där. Jag har en stark persisk kulturell identitet, likaväl som jag har en svensk identitet.

I boken får den lille pojken Nima, från lägenheten i Teheran, växa upp i Sverige. Det går inte så bra for honom.

– Det är inte situationer tagna ur mitt liv, men stämningen kan jag känna i kroppen, säger Negar Naseh.

Parallellen är studentlägenhetsområdet i Uppsala där både hennes föräldrar och familjen i boken hittar värme och samhörighet med chilenska vänner.

– Sedan byttes det mot ett hårdare klimat på 90-talet, med mer öppen rasism och familjebubblor där man fick kämpa för att få det att funka. Jag har tydliga minnen av Ny demokrati och lasermannen.

Negar Naseh bor fortfarande i Uppsala, där hon arbetar som läkare.

Du är småbarnsmamma också, hur hinner du med?

– Jag har varit när någon form av gräns. Jag har arbetat heltid som läkare och när jag jobbat natt har jag fått skrivtid på min kompledighet. Nu har boken blivit så väl mottagen och jag har fått stipendier, så att jag kan gå ner i arbetstid och skriva lite. Jag är väldigt glad över det.

Vi är glada över att få träffa dig på Smålit.

– Det är en ära för mig.

LÄS MER: Här är författarna som kommer till Smålits författarscen