Det känns som om röken letar sig in i varje por, klistrar sig mot varenda öppen yta. Den fastnar i håret, i kläderna. Hon försöker diskret flytta på sig så att hon hamnar på andra sidan. I den riktning dit vinden inte blåser. För att slippa få rökslingorna rakt i ansiktet.

Den unge mannen bredvid henne verkar inte ens märka. Är fullt upptagen av att dra djupa bloss från cigaretten i sin hand. Han kupar handen runt den som om den är något värdefullt, något som behöver skyddas. Hon vill skrika åt honom att han borde skydda sina lungor istället.

Varje dag dyker han upp vid busshållplatsen, den unge mannen med uppknäppt skjorta och trendkänsliga glasögon. Med en cigarett hängande ur mungipan som om den vore fasthäftad i läppen.

Borta vid korsningens rödljus ser hon den brandgula regionbussen svänga in bakom några bilar. Snart slipper hon röken. Hon skulle vilja vända sig om och be honom att sluta, men något hindrar henne. Varför skulle han lyssna på någon som henne när han inte ens verkar lyssna på sin egen kropp?

När ljuset slår om och bussen närmar sig gräver hon fram busskortet ur sin väska. Försöker undvika att se vad den unge mannen gör när bussen saktar in. Men som varje gång kan hon inte låta bli att vända sig om och iaktta händelseförloppet. Det är alltid detsamma. Alltid samma förvirrade blick, som om han blivit avbruten i något oerhört viktigt som bara måste få avslutas, och sedan det där beslutsamma uttrycket när läpparna sluter sig om cigaretten och drar ett sista bloss, drar röken in så djupt, djupt det bara går. Fingrarna som sluter sig om den ännu glödande cigaretten, beslutsamt sprätter ner den mot marken. Den lagom nonchalanta twisten med mockaskon för att släcka glöden. Om det inte hade varit så hemskt hade det nästan kunnat vara elegant. Som om rörelserna koreograferats av en dansare.

Precis som varje gång slinker han in i kön före henne och stiger på bussen. Invid hennes fötter glöder fimpen i ett vitt och orangefärgat mönster av andra slocknade fimpar.

Hon håller andan och stiger på efter, mår illa när hon tänker på hur någon liten kaja kommer att landa på marken och missta en av alla fimpar för en brödbit. Hur den kommer svälja fimp efter fimp. Föra med sig rester av cigaretter som hemliga små passagerare. Fylla sin mage tills kroppen inte längre lyfter, och allt som finns kvar är en liten livlös fågelkropp som förmultnar runt omkring sin dödsorsak. Ett fjäderbo för plastrester.

Med tanken malande slår hon sig ner längst bak i bussen, som en passagerare bland andra passagerare, och lutar huvudet mot fönsterrutan. Där ute flyger svarta fågelstreck uppe i den sommarblåa skyn.

Nästa eftermiddag sker samma sak igen, och eftermiddagen därpå och nästa igen. Sakta men säkert börjar hon mäta tiden i busshållplatser och oupplockade fimpar från passagerarna runtom henne. Det är som om de slutat bry sig.

En blåsig dag får hon nog. Det är en dag när bussen är ordentligt försenad. Den dagen röker den unge mannen sin cigarett som vanligt, ser förvirrad ut som vanligt, fimpar cigaretten som vanligt – bara för att bli förbikörd av den brandgula bussen och dess budskap. EJ I TRAFIK.

Det går som en rysning genom klungan av väntande passagerare. Besvikelsen. Ilskan. Vissa klagar högljutt över bristen på information, andra ringer irriterade samtal.

Bredvid henne stirrar den unge mannen tomt ner på sin cigarettfimp. Hon får lust att be honom plocka upp den om han ändå ska stå och stirra på den så förbannat länge. Men han hinner före. Med en djup suck fäster han en ny cigarett vid sina läppar, kupar handen och tänder den.

När bussen anländer tjugo minuter senare ligger det ytterligare tre cigarettfimpar invid mannens fötter. Runtom dem brusar det av ilskna röster, upprörda passagerare som gör sig beredda på att ifrågasätta varför det dröjt femtio minuter innan de över huvud taget får vara passagerare i ordets rätta bemärkelse.

I den surrande klungan av röster slår det slutligen slint. Den unge mannen tränger sig in i kön, men hon rör sig inte. Bara betraktar den skränande hopen som ger sig på den stackars busschauffören, högljutt klagande.

Själv böjer hon sig ner, sveper upp de fyra fimparna i en svart hundbajspåse hon har liggande i fickan. Sedan går hon på, sist av alla. Nickar vänligt och lite ursäktande mot busschauffören som ser helt slutkörd och halvt förskräckt ut.

När bussmotorerna rusar och bussen kör ut från busshållplatsen tar hon sikte på den unge mannen, slår sig ner precis bakom honom. Under hela bussfärden stirrar hon sin medpassagerare i nacken.

Där hon brukar stiga av stiger hon inte av. Istället väntar hon på att mannen framför henne ska gå av. Två busshållplatser senare plingar det till och ett litet STANNAR dyker upp på takskärmen över dem. Den unge mannen reser sig, hon gör likadant. Tack och lov verkar han vara omedveten om att den lilla kvinnan i vindjacka bakom honom inte stigit av där hon brukar. Alla hans sinnen är uppslukade av bildflödet av fötter på all världens badstränder som susar förbi nere i hans mobilskärm.

Hon går tjugo steg bakom honom hela vägen till hans portingång. Dörren hinner nästan slå igen innan hon är framme och får tag på den. Hon följer honom tyst uppför trapporna, fortsätter förbi honom när han stannar vid en dörr för att låsa upp. Efter en trappa hör hon hur dörren stängs nedanför. Tyst tassar hon nerför trappstegen och stannar till utanför dörren som den unge mannen försvunnit in genom. Tapio Virtanen. När hon har namnet och adressen nedtecknad ger hon sig av.

De följande veckorna samlar hon, varje dag en ny fimp. Från honom. En morgon när den lilla svarta påsen är fylld till bristningsgränsen tar hon sin lunchrast tio minuter tidigare än vad hon brukar och slinker in i materialförrådet i jakt på ett kuvert.

Fimparna dråsar ner i det öppna kuvertet, fläckar den tidigare så rena insidan. Tillbaka inne på kontoret blir hon stirrande på det överfyllda kuvertet. Med tanke på alla fimpar som precis glidit ner där känns det inte särskilt lockande att slicka igen det. Slutligen spottar hon på dess kant och smetar ut spottet med ett av sina visitkort, trycker till med kortet innan hon förseglar brevet.

Helst hade hon velat adressera med något sådär lagom anonymt, som: Busspassageraren som ser vad du gör. Ge det lite Big Brother-känsla. Hon fnissar till, kan se framför sig hur han står och sneglar runt omkring sig nästa gång han väntar på bussen. Trots detta avstår hon. Vill inte riskera att han minns när hon följde efter honom hem.

Vid brevlådan blir hon stående igen, fast i sin fundering. Det hade ju varit lite kul att få höra hans reaktion – hon vet ju var han bor. Hon bestämmer sig i samma stund.

När skymningen lagt sig slinker hon in genom porten. Uppe på tredje våningen släpper hon brevet genom brevinkastet, väntar en stund. Ingenting händer.

Hon är redan på väg nerför trappan då hon hör släpande steg innanför dörren.

Sedan tystnad, som följs av ett: ”Vad fan?”

Leende stannar hon i trappan. I detsamma smälls dörren upp. Den unge mannen stirrar, från kuvertet till henne.

”Vad fan vill du?”

Det sjuder i henne. Alla rökindränkta eftermiddagar av uppdämd ilska samlar sig som en knut i bröstet. Briserar.

”Vill?! VILL?! Din jävla ärkeidiot! Vet du hur många cigaretter som slängs på marken årligen bara i Sverige? 744 600 000 fimpjävlar! Fattar du hur mycket det är? Det är hälften av allt skräp i svenska städer! 744 miljoner fimpar rakt ner på marken. Marken där fåglar letar mat, sen spolas deras döda kroppar upp på stränder med magar fyllda av plast och tungmetaller och skit …” Hon ställer sig riktigt nära honom och väser fram orden. ”Världen dör på grund av sådana som dig.”

Hon lämnar honom stående i dörrhålet och stormar nerför trappan.

En vecka senare har hon inte sett skymten av den unge mannen vid busshållplatsen. Hon hoppas att han aldrig vågar ta bussen därifrån igen.

Nycklarna skramlar medan hon låser upp sin ytterdörr. Innanför blir hon stående. Ett vagt fladdrande letar sig ut i hallen från köket. Ljudet av vingslag och sedan ett kraxande. Vad i hela … Det är allt hon hinner tänka innan en tilltufsad kaja kommer utflygande ur rummet närmast hallen.

Den svarta fågeln flaxar panikslaget, irrar skrämt runt uppe i taket.

Först förstår hon ingenting. Sedan blir hon rosenrasande. Han måste ha klämt in den stackars fågeln genom brevinkastet!

Efter flera misslyckade fångstförsök får hon tag på den utmattade stackaren med barnbarnens fjärilshåv. Försiktigt sveper hon in kajan i en filt och cyklar raka vägen till djursjukhuset. När fågeln omhändertagits för att röntgas och bli spjälkad får hon hälsa på den, stryka försiktigt med fingrar längs lena svartblå fjädrar. Ute vid disken ber hon dem att skicka räkningen till den unge mannens adress.

Efter helgen stöter hon på honom vid busshållplatsen igen. Den här gången söker han hennes ögonkontakt innan han fimpar cigaretten mot papperskorgen och petar ner den däri. Borta är de eleganta knycken, rörelsen känns förlägen.

Hon nickar tillbaka mot honom. Han kommer fram och ställer sig bredvid henne. Efter en stunds tystnad vänder han sig mot henne.

”De skickade med röntgenbilderna. En snusprilla, två tuggummin och fem fimpar, det var vad de fick ut när de magpumpade det stackars skrället.” Tystnaden mellan dem växer sig stor.

Han harklar sig. ”Brukar de hitta sånt i fåglar?” Hon ser att han äntligen förstår.

Försiktigt undrar han hur fågeln mår.

”Den kommer att återhämta sig”, svarar hon. ”Hur visste du var jag bor?”

”På insidan av kuvertet hade du råkat få med ett avtryck av ditt visitkort. Laine Viklund?”

Han avbryts av bussen som saktar in. Framför dem slutar en tonårstjej röka och sprätter iväg sin cigarett innan hon stiger på deras buss.

Laines och Tapios blickar möts. Han böjer sig ner och plockar upp fimpen.

”Har du ett kuvert?”

Hon nickar och de stiger in efter tjejen. Två passagerare med en ny slutdestination.

LÄS MER: Marie siktar brett på snar bokdebut