”De underjordiska kunde beskrivas som liknande helt vanliga människor, både till längden och till utseendet. De var därför både vackra och fula, eller så utmärkte de sig inte alls. Men mestadels var de osynliga.” Institutionen för språk och folkminne

I snön vittrade konturerna bort, sakta. Det fanns inget exakt ögonblick. Ingen kunde säga exakt tidpunkt när träden förlorade sin form eller marken jämnades ut, men plötsligt var det bara vitt. En upplösning av linjerna som annars fanns där raka, böjda och krokiga. Stenen som jag brukade titta på när jag balanserade på räcket. Vitt. Asfalten som barnen hade ritat på med färgglada kritor, vitt. Vi visste att de fanns där under någonstans. Vi visste att de fanns fast det inte längre syntes. Precis som jag.

Snön föll. I dagar föll den. Folk sa ”det har inte varit sådant här väder i mannaminne”. Folk sa ”Vi borde bunkra upp”. På löpsedlarna tävlade rubriksättarna i domedagsprofetior, i kyrkan kallades den för Guds vrede. Chefen kallade det för ett guldläge. Vi behövdes nu. Vi behövde stiga fram. Så vi packade tills våra händer ömmade. Vi behövdes. Våra cyklar kunde inte längre köras, så när snön la sig i högre och högre drivor tog vi kassarna på ryggen och i händerna tills de var såriga av vikten. Beställningarna blev fler och fler, vi blev färre och färre. Chefen sa ”ni får 30 kronor mer för varje extra order ni tar”. Det var mer än dubbelt så mycket som vi brukade få. Vissa sa ”Vi skottar för att komma till dörrarna men snön lägger sig så snabbt”, andra sa ”vi kräver mer betalt”, vissa sa ingenting. En anledning kan vara att de inte hade lärt sig språket än, eller så var de bara som jag, tysta i sin natur.

Det började bli tungt att ta sig till jobbet. Kvällarna gick till att titta på videos på träskidor och snöskor. Fackhandeln hade stängt sedan stadens invånare satt sig i sina lägenheter för att invänta slutet på naturens vita tårar. Men naturen slutade aldrig gråta eller om den kastade sin vrede. Vi visste inte säkert men i vilket fall var det vitt över reklamskyltar och skyltfönster.

Jag skapade mina egna snöskor av ett par gamla simfötter jag haft på min enda utlandsresa. Mamma hade tyckt att det var ett onödigt köp eftersom vi sällan badade hemma. Ändå var det hon som hade kommit med dem i handen den där dagen efter halva veckan i solen och jag hade hoppat av glädje och av tacksamhet.

Hon hade sagt ”Det här Vittra det är till dig, så du kan simma under vattnet. Så du kan speja, lära dig fiskarnas språk för när tiden är kommen kanske du behöver kunna hålla andan och stanna under ytan tills människorna inte längre krigar eller bränner. Hålla andan och vänta tills det är dags för dig att träda fram och medla mellan havet och folket”. Det var märkligt på många sätt, mest för att hon var en kvinna av få ord. Som om hon hade fötts med ett fast antal ord och att hon därför sparade dem till väl valda tillfällen. Vred och vände på dem för att inte slösa eller bli missförstådd eller värst av allt, få slut på ord när hon om många år skulle ligga på dödsbädden och behövde säga sitt slutliga farväl.

De var i vilket fall rosagröna och nu skar de sig på ett märkligt sätt mot den vita gatan, eller det hade varit en gata, nu var det mest en vit kuliss. Spårvagnarna hade slutat gå och där spåren en gång legat gick nu skidspår. En man som hade virat in sitt huvud i en illgul halsduk höjde handen som i en hälsning eller om han bara rättade till jackan. Hans ögonfransar var vita av snö, hans hår som stack ut som sockervaddstussar var vita av åldern. Jag hälsade genom att mumla fram ett ”hej” genom halsduken och mössan. Mössan som jag dragit ner och klippt hål i för att kunna se. Mössan som jag köpt för jobbet. Den höstdagen jag gav upp tanken på estetetik och på vägen mellan pizzerian och någon kund i Vasa uppgivet gått in på Myrornas och hittat den i en fyndlåda där allt kostat tio kronor.

Allt har en historia och det spelar roll. Även de minsta detaljerna, kanske framför allt de. För om jag inte hade köpt mössan hade jag inte svängt in på Järntorget. Jag hade inte sett demonstranterna och jag hade inte hört hur de ropade namnet på mitt bostadsområde, mitt hem. Jag hade inte vetat att man hade börjat riva mina grannars hus förrän jag såg det med mina egna ögon.

Så när jag nu på vägen till jobbet tittar åt höger ser jag ruinerna täckta av snö. Arbetet hade avslutas när snön kom och det som blev kvar ser nu ut som vita monument, som av lakan beklädda vackra möbler. Hade jag inte vetat vart jag var hade jag kunnat gissa antikens Rom eller Dantes inferno. En gissning helt avhängig på om man väljer att fokusera på de vita pelarna eller helveteskylan. Allt måste vägas utifrån vad vi väljer att ta med, så också här.

Beställningarna regnade över oss som pengarna regnade över chefen. Förut var det pizzor och thaimat men när snön kom blev det torrvaror och toapapper. Det var svårt att få tag i varorna eftersom lastbilarna inte längre kunde komma in i stan, men chefen bytte ut våra cyklar mot sparkar, sprayade dem karakteristiskt rosa och fäste loggan där fram. Fäste kälkar i långa rader bakom dem som klagade minst och skickade ut dem till stadens ytterkanter, där de fick ta emot pasta, bönor och skinkkonserver från lastbilar som åkte lika snabbt som de kom.

Andrés sa en gång när han kom tillbaka från en leverans att en gubbe hade bett för honom och att hans rynkiga ögon hade tårats när han åkallade Gud. Andrés berättade att han då hade tröstat lastbilsgubben genom att klappa honom på axeln och sagt att i bergen i hans hemland på andra sidan Atlanten, där var vädret jämt så här och ingen klagade så det skulle inte heller han, och att ta leveranserna gav tvåhundra kronor extra så snart skulle han kunna åka dit igen. Resten mumlade han på spanska och vi återgick till att strukturera lappar med namn, adresser och beställningar.

Det blev eftermiddag när jag satte på mig simfötterna och gav mig ut. På gatorna var det tyst. Tyst på det sättet som det blir när alla spårvagnar och folk försvunnit och de sista ljuden dämpats av en vit massa. Sparkarna fungerade förvånansvärt bra, det gick lätt att lasta fem-sex beställningar i taget ,ibland mer, det berodde på storleken på kassarna. Vi fick bättre betalt nu men jobbet blev tyngre och tyngre. Våra kroppar starkare och starkare. Chefen skämtade om det där ibland: ”Ni får ju betalt och behöver inte köpa gymkort, vilken deal va?”

Innan snön hade han avskedat de som inte cyklat tillräckligt snabbt, nu försökte han locka tillbaka dem med att höja grundlönen från 70 till 90 kronor. Plötsligt tjänade vi över 10 000 i månaden, vi var rika. Vi var hjältar. Våra rosa jackor och väskor som tidigare försvunnit in i mängden och varit osynliga blev nu synliga i tv-reportage. Ibland när vi lämnade kassar kunde vi titta in i lägenheterna, se tv:n stå på och chefens ansikte lysa i det blåa konstgjorda ljuset.

Det är märkligt det där. Vi blev synliga först när allt annat försvann. Vi blottades. En gubbe som beställt någon korvkonserv och pasta sa: ”Du är så vacker, har jag sett dig förut?” Jag skakade på huvudet och började springa ner mot porten. Han ropade ner i trapphuset: ”Det är så fint det ni gör för samhället, ni ska vara glada att ni har ett jobb som betyder något. Eller ett jobb alls, vet ni hur många som förlorat jobben?”

På vägen hem. Armar och ben som spagetti. Överkokt, övergång, tillståndet mellan jobb och hem. Tittar upp mot fönstret, mitt fönster. Gardinerna som jag valde när jag var liten. Den gråa betongen är nu vit. Vit som villorna ute vid skärgården i Torslanda eller på öarna. Vit som snäckskal. Grå betong men med gatunamn som vittnar om en tid när blommor fortfarande växte här. Jag vet inte varför men innan jag går in går jag ut på gården. Sakta steg för steg bestiger mina fötter den största snöhögen som skottades upp under dagar på parkeringen innan vi gav upp. För hand såklart.

Härifrån syns alla husen. De raka raderna. Härifrån kan jag se till Lenas balkong, den som varje vår överöses med blommor. Hon brukar cykla runt när kommunen satt lökar i rondeller och i parker, gräva upp några noga utvalda. Plantera alla i sina målade lådor. Härifrån syns skolan där jag lärde mig läsa. Gården där barnen hade målat med kritor. Härifrån syns husen som staden börjat riva. En tår letar sig upp i mitt öga. En tår som rullar ner på kinden ner i snön. Det syns var den landar för den gör ett litet hål. Osynligt för de flesta men synligt för den som letar.

På väg till jobbet. Andrés kompis hade lånat mig några skidor, sagt att ”jag såg ett reportage om er på tv, värsta hjältarna va” sen hade han lånat ut sina värdefullast ägodelar. Enligt Andrés kompis berättelse hade de använts av hans farfar när han på skidor hade tagit sig ner från bergen till motståndsrörelsen i ett land som höll på att vittra sönder av hat och korruption. En annan gång sa han att de hade använts när Chile på skidor hade krossat sitt motstånd och vunnit vinter-OS, han kom inte ihåg året men skidorna var minst sagt fulla av kraft, fulla av motstånd, fulla av vilja, känslor som rymdes i pjäxor som var alldeles för stora. En fart som omvandlade livs-passagerare till OS-medaljörer och i huvudet tjöt sportkommentatorerna som om jag vore Charlotte Kalla.

Mycket är märkligt i den här historien, men det märkligaste var när det slutade snöa. Det kan verka som en självklarhet att någon gång slutar det alltid, molnen lättar men detta var inte ett vanligt väderfenomen. Det visste vi nu, självklart hade vi tvekat först men detta var naturen som grät. Mina grannar hade varje dag satt ut blommor, vackra rosor i snön. De hade bett sina böner. De hade sjungit sina sånger. De hade sett himlens smärta och försökt göra den till sin. Någon hade lagt sig i snön, smekt den långsamt och viskat tröstande ord så som man smeker ett barn som gråter.

Jag hade tagit ledigt den dagen, eller sjukskrivit mig för att vara korrekt. Själv såg jag det som strejk men hade inte råd att förlora jobbet. Hade suttit hela dagen vid det rivna bostadsområdet. någon hade satt upp en banderoll ”Ni river våra bostäder, förvisar oss längre och längre bort. Förväntar er vårt samarbete, vårt arbete men vi glömmer aldrig”. Det måste varit uppsatt under kvällen innan, för än så länge hade den inte rasat eller försvunnit in i en slöja av snö. Än lyste budskapet starkt. Mina händer var såriga, mina ben trötta. Jag skrek rakt ut. Då hände det. Jag fattade inte först. Det var som när någon skaffat nya glasögon, när något inte riktigt stämmer men du inte kan sätta fingret på vad.

Plötsligt syntes en bit av himlen, det var svårt att ta in. Jag mumlade: ”Gråter du inte längre? Eller tog tårarna slut?” En tår föll från mig egen kind, av lättnad eller sorg vet jag inte. Men denna tår gjorde ingen liten grop i snön, den rann ovanpå och lämnade en liten bäck efter sig. En liten bäck som sakta rann ner för en snöbeklädd hög, förmodligen innehållande en blandning av betong, sten och minst tre klottrade kukar. Gråt som fortsatte komma, välde ut som en skakad Coca Cola-flaska. För allt som var orättvist. För mitt liv och för mammas, för Lenas och för Andrés.

Ju fler tårar som rann och desto fler bäckar som bildades, klädde de av sakta ruinen sina vita lakan. Blottlade dess skelett. Naturen väjde undan under de pjäxbeklädda fötterna, under tårarna. En man hade letat sig ut när han sett bäcken rinna under hans fönster. Han log, som om han visste något som vi andra inte visste. Så jag ropade efter honom: ”Varför slutade hon gråta?”

Han svarade: ”Hon grät aldrig, hon tog över en kamp som vi aldrig hade vunnit, hon visade sin besvikelse och makt. Hon visade att lagar är lagar även om de är så gamla att ingen längre respekterar dem. De byggde på vittermark, men vi förlät. Nu river de istället för att de inte längre hyser respekt för dem som lever i det dolda. Hyser inte längre respekt för dem som finns men inte syns, men hon har visat var hon står. Det är dags för dig att medla.”