Det var med vingar döden kom. I ett svep landade hon innanför mitt skal.

”Steglitsen får mig att tänka på dig”, hör jag pappa genom ett töcken.

Jag skakar på huvudet. I nästa sekund har fågeln flugit i väg. Det gör inget. Jag vet hur den ser ut. Så många gånger som jag har suttit på verandan i farmors gungstol med varma koppar och sett dem äta upp mer frön än vi hade råd med. Fåglarna i sin tur fick mig att äta fler bondkakor än jag borde ha gjort. Deras röda huvuden höll fast min blick så länge att det min hjärna annars pockade på suddades ut. Hellre pickande näbbar på det mjuka gräset än att påminnas om mörkret. Mörkret som bara skulle lägga sig, stilla, tyst och obehagligt.

Vi sitter på en parkbänk. Pappa och jag. Det är bara en kvart kvar tills tåget rullar in på stationen. Det är vår sista tid.

En kvart.

Jag drar halsduken om mig. Blundar och absorberar solstrålarna mot kinden. Det är märkligt det här, varje år hänförs jag av alla de färger som löven frambringar, att jag aldrig hann vänja mig. Har pappa hunnit?

Jag ser på honom. Undrar vem han är, där inne. Jag undrar varför det skulle krävas ett datum för att jag skulle börja fundera över en sådan sak som vad ens förälder gjorde innan jag fanns. Kanske är det för att jag hellre klurar på det, än det motsatta.

”Blir det några svamppromenader i höst då?”

”Va? Ja… det blir det väl”, säger pappa och rycker på axlarna. ”Varför undrar du det? Du brukar inte visa så stort intresse ens när jag häller över korgen med all svamp på köksbordet”. Han skrattar lätt.

”Jag bara undrar”, säger jag. ”Vad ska du göra med den då? Svampen?”

Pappa ser på mig. Jag vänder bort huvudet och ser mot lövskogen. Tänker på det där japanska ordet, komorebi, om hur vackert det är när solstrålarna silar genom lövverken. Det är verkligen det, vackert. Det ser ut som att varje blad når sin fulla potential. Kan löv sträcka på sig? Jag undrar hur det blir sen, blir det bara svart allting? Som att en ridå dras för. Färdiglevt.

”Sandra?”

Jag vänder mig tillbaka.

”Hörde du? Jag gick igenom det viktiga med att hantera svampen sedan, när du kommer hem. Kom ihåg att inte använda tidningar, det är bätt…”

”Ja”, säger jag och nickar tydligt.

Pappa ler. Hans skägg har växt längre än vanligt, vita strån täcker kinderna. Jag motstår en impuls att sträcka ut en hand och känna. Försäkra mig om att han verkligen finns här, att han kommer fortsätta raka sig och betrakta sin spegelbild genom dimman. Det är vad han kommer göra, jag ser det så tydligt. Och med åren kommer han lägga märke till nya rynkor. De har blivit fler nu, de senaste åren. Han tycks inte lägga märke till dem, just som han inte kan se när något går djupare än så.

”Du får skicka bilder sen, så kan jag försäkra dig om att du inte plockat fel svamp. Jag skulle aldrig förlåta mig om nå …”

Två ungdomar bromsar tvärt in framför oss. Jag drar reflexmässigt händerna för öronen. Ljudet från gruset och deras tjut får det att skäras i öronen. Mina trumhinnor måste ha blivit så sköra. Tysta iakttar vi dem trampa vidare på sina cyklar, fulla av skratt.

Jag plockar fram telefonen i fickan och ser på klockan. Låser skärmen och ser min egen spegelbild på den svarta rutan. Håret hänger stripigt. Några strån klamrar sig fast i de andra, vill inte falla ner. Blicken, vem tillhör den?

”Hur var det när du var som jag?” säger jag och lägger tillbaka telefonen i fickan.

”Hur då menar du?”

Frågan blir hängande. Svävar i väg med ett gäng kråkor som hackar med sina näbbar i en soptunna och får tag i några strips. Jag rynkar på näsan.

”Jag läste aldrig vidare, det gjorde jag inte.”

”Ångrar du dig?”

”Det är så länge sen. Folk säger ju att man inte ska ångra något, men …”

”Men?”

”Du gör klokt i att läsa på universitet, som till och med flyttar till en annan stad för något du brinner för…” Jag ler försiktigt.

”Världen kommer bli en bättre plats tack vare dig”.

Jag drar efter andan. Fokuserar på att trycka ut den uppdämda luften och dra in ny, långsamt. Andas in, ut.

”Jag var så vårdslös när jag var ung, så impulsiv och det känns som att jag bara lekte runt. Innan jag fick dig förstås.” Det är nästan att jag ser hur det vattnas i hans ögon. Jag ser hastigt bort, blinkar gång på gång.

”Jag kommer sakna dig”, säger jag och hoppas att den tjocka halsen inte märks av.

”Men vi ses ju snart”.

Han ler så där stolt som bara en förälder kan göra. Rofyllt ser han bort över parken. Ser på andra barn som springer efter bollar och hur de cyklar och jag tänker att allt de vill är att det ska gå bra för dem. Barnen. I livet. Bara de får vara vid liv.

Jag kan bara nicka. Inuti försöker jag föreställa mig hur det skulle gå till. Vad jag kommer kunna göra för att få se honom, bara vetskapen skulle lugna.

”Se där, där kommer den igen”, säger pappa och pekar på bänken mittemot oss, ”nu är den allt nyfiken”.

Steglitsen brukar inte komma så nära. Det var länge sedan jag så tydligt kunde se färgerna. Rött, vitt, svart, gult och gråbrunt. När jag var liten sa jag att den såg ut som en papegoja. Det tycker jag fortfarande. Motvilligt tränger ett leende fram och jag glömmer av att hålla ihop. En tår rullar långsamt längs ena kinden.

Pappa lägger en hand på mitt ben. ”Det kommer att bli bra, ska du se. Alla är nervösa i början men tänk så många kompisar du kommer få, som är intresserade av precis det du är!

Studenttiden är något man bär med sig hela livet. Så passa på att njuta”.

Han kramar till med handen och skakar lätt mitt ben.

Jag biter mig i läppen. Ser enträget på bänken framför oss. Den är tom nu. Fågeln måste ha flugit till en äng där det fanns fler småkryp och flugor att mumsa på.

”Vad säger du?”, säger han. Pappas ord är som en polarvind och jag vill bara stänga fönstret. ”Ska vi röra på oss?”

Inte än. Låt mig få en minut till.

”Kom nu Sandra, jag vill inte av misstag ha kvar dig en vecka extra bara för att du missar tåget ska du veta”.

Han ler finurligt.

”Jag skojar bara. Du får komma hem och hälsa på så ofta du vill”.

Pappa räcker mig en hand, drar upp den kropp som blivit så tung av att samla tankar. Tillsammans går vi bort mot perrongen. Jag ser ner på våra skor som går i takt. Om jag har något att säga, är det nu det gäller. Varför har det mörka så svårt ta sig ut?

Tåget rullar in strax efter att vi kommit fram. Väskor och resenärer står och trängs på perrongen. De försöker dölja hur otåligt de trampar. Mina ben står som fastfrusna.

När tåget stannat och det blir min tur sliter jag loss skorna från marken. Blir stående med ena foten på trappsteget.

”Kom igen, det är fler som vill stiga på”, hör jag en mansröst bakom mig.

Jag fortsätter gå och hör hans stönande och hur väskan slår mot väggarna.

”Vill du ha hjälp?”

”Jag klarar mig!”

Jag biter ihop och tar de sista klivet uppför trappstegen. Lyfter upp handen och vevar med den framför dörren. Den verkar inte fungera, går det så fort?

Mannen bakom mig får återigen rycka in. Jag glider snabbt ner på min plats, den första till vänster längst in mot fönstret. Hänger upp jackan på kroken och ställer väskan på bordet.

Sätter mig på sätet och lutar mig tillbaka. Vilar pannan mot stolkanten och ser mot stationen.

Sundsvall C. Jag läser bokstäverna igen. Och en gång till så att de hoppar runt.

Tåget gungar till och stationen börjar försvinna. Jag får luta mig fram för att se pappa gå längs perrongen.

Då smäller det till på rutan.

Jag rycker till. Vet inte om det var minnet som uppenbarade sig så tydligt. Känslan efter domen. Hur livet i ett slag grusades. Hjärtat rusar. Hur kan någon vitklädd komma med något så mörkt? Eller var det rutan rakt framför mig?

Synen klarnar och jag ställer mig på tå för att se ut. Pappa har börjat springa, han måste ha hört det också. När han stannar ser han ner på något som ligger där, alldeles vid kanten.

Han slår handen för munnen och då ser jag vad det är.

En fågel med något rött på.

Jag möter pappas blick genom den grumliga rutan.

LÄS MER: Fanny, 31, startade eget bokförlag – nu vinner hon Smålits novelltävling