Annons

Annons

Annons

Tranås

Insändare
Deprimerande att se Tranås stationsområde

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Tranås centralort var trevlig att uppleva, tyckte insändarskribenten. Detsamma kunde dock inte sägas om stationen.

Bild: Amanda Segerson

Annons

Under mitt halvsekel av tågresande mellan Växjö och Stockholm har jag bara en gång stigit av eller på i Tranås. Det skedde den 5 juli i år. Fram till dess hade jag ändå en ljus bild av både Tranås som stad och av dess station. Den bilden är nu mer än mörk.

Den där julidagen skulle jag köra min syster Eva från Braås till Alvesta station på hennes väg till barn och barnbarn i Norrköping. Där skulle hon samma kväll fira sin 80-årsdag. Men just den dagen hade SJ i tillägg till sina många självförvållade olyckor blivit inblandat i en trafikolycka. Tåget var alltså försenat och det var oklart när det skulle passera Alvesta.

En snabbkoll av övrig tågtrafik längs stambanan pekade mot att bästa lösningen var att ta ett direkt regionaltåg från Tranås till Norrköping. Som åldersbräcklig kvinna med stort bagage var det svårt för min syster att byta tåg. Så vi gav oss iväg på en 11 mil lång bilresa till Tranås.

Annons

Annons

Stationen var lätt att hitta även om den var utan stolta skyltar. Dessutom fanns en bilparkering tvärs över gatan. Det såg ut som vi skulle klara att komma med det tåg som skulle gå 5 minuter senare. Men den lyckan blev kortvarig.

Det var ju ganska självklart för oss som främlingar att ta oss in via stationens huvudingång. Men där blev vi utvisade av ett bemanningsföretag (?!) som tydligen bebodde stationen. Dess personal upplyste oss om att vi skulle gå till höger om stationsbyggnaden. Så gjorde vi och passerade då något som såg ut som en informationsskylt i ögonhöjd. Men den var tom.

Vid hörnet av stationsbyggnaden satt ett gäng damer och herrar i trevlig konversation. Vi ville inte störa dem och skyndade vidare mot spåren. Där såg vi ett tåg som stod inne och drog så snabbt det tunga bagaget tillät ditåt. En person i gulgrön väst och kortbyxor (stationspersonal?) stod och hängde vid tåget och gav oss intrycket att allt var lugnt. Men icke –  när vi båda pensionärer var ett par meter från sista vagnen gav sig tåget iväg!

Uppgivna drog vi tillbaks till stationen där vi faktiskt på baksidan hittade en väntsal. Fast den var smutsig och skräpig med en öppen toalett som varken gick att tända ljuset i eller låsa. Nästa tåg skulle gå en timme senare och vi fick veta att Pressbyrån på motsatta sidan gatan kunde servera kaffe och bullar. Där välkomnades vi också av serviceinriktade nysvenskar.

Annons

När min syster väl fått resa till sin nu uppskjutna födelsedagsmiddag i Norrköping slappnade jag av genom att vandra Tranås huvudgata. Härligt och intensivt liv och bara trevliga människor i dess många butiker! Tänk om en del av den trevnaden kunde sprida sig till det dystra stationsområdet. Som det nu är inspireras man varken till att stiga på eller av tåget i Tranås.

Bengt Johannisson

professor och Braåsbo

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan