Den 12 januari fick alla vi som jobbar inom socialförvaltningen i Tranås kommun ett mail från socialchefen. Mailet gick ut på att förklara för oss att vi alltid måste vara beredda på att bli inbeordrade.
I stället för att förklara hur viktiga vi är och vad som ska göras för att vi ska orka så fick vi det här: ”Att arbeta med socialtjänst är mer än bara ett jobb. Det är ett kall om att hjälpa några av de mest utsatta av våra medmänniskor, att bidra till medmänsklighet och trygghet. Detta är vår passion, vår drivkraft, som gör arbetet till mer än bara ett jobb. Genom vårt arbete tillför vi något viktigt till samhället och till andra människors liv.”
Annons
Annons
Länge ansågs exempelvis sjuksköterskeyrket vara ett kall, som här för Florence Nightingale 1855. Men i dag vill skribenten att jobb ska kallas jobb och ha rimliga villkor även inom socialförvaltningen.
Är det så vi ska reagera när vi blir inbeordrade vår enda lediga veckodag? Att det är vårt kall? Vår drivkraft?
Vi gör allt för att ta oss igenom det här men vi blir inte gladare, friskare eller bättre på vårt jobb genom att jobba konstant underbemannat. Det medför risker.
Vi riskerar vår psykiska och fysiska hälsa, att få utmattningsyndrom och stressrelaterade sjukdomar men vi riskerar också våra brukares hälsa.
Många tror nog det, att det här är vårt kall. Men vi livnär oss inte på applåder.
Alicia