Foto: Elin Elderud

Patricia Franzén: Varför måste barn ta plats?

Det dyker upp en länk i mitt Facebook-flöde. Den handlar om introverta barn. Eller nej. Den handlar om att låta introverta barn vara introverta.
Det dyker upp en länk i mitt Facebook-flöde. Den handlar om introverta barn. Eller nej. Den handlar om att låta introverta barn vara introverta.

Den handlar om att inte sätta en felstämpel i pannan på dem. Om att inte tvinga dem att ta plats. Om att, kort och gott, sluta göra den högljudda människan till vår tids ideal.

Måhända är de kommande raderna de mest självutlämnande jag någonsin skrivit, men jag kan inte vara tyst. För när jag läser det där inlägget kastas jag tillbaka i tiden.

 

Tio år sedan. Jag sitter på ena sidan bordet, mina tre lärare på journalistutbildningen på den andra. Jag har just fått höra att jag är en utmärkt skribent, att jag är en skicklig intervjuare och att jag har ett bra berättande. Jag borde vara stolt men sitter där med ett självförtroende tilltryckt som aldrig förr.

För i den andra vågskålen lägger de något som helt uppenbart väger tyngre.

Jag syns för lite. Jag hörs för lite. Jag tar för lite plats. Den ene ifrågasätter om jag överhuvudtaget tycker någonting, den andre har (trots att han just berömt mitt senaste radioreportage som ett av klassens bästa) svårt att se mig fungera i yrket. Den tredje försöker konkludera genom att ge mig epitetet introvert. Själv lämnar jag salen med en uppgiven känsla av att mina prestationer inte spelar någon roll. Inte så länge jag inte följer mallen för vår tids ideal.

 

Ytterligare tio år (och några till) tillbaka i tiden. Jag går i fjärde klass. Jag ska skriva en berättelse om mig själv. Tre negativa saker ska finnas med. Först i kön: jag är blyg. Redan då så starkt inpräntat som ett av de största bekymren med min person.

 

Jag är vuxen nu. Jag har slutit fred med mig själv och med dem som inte haft förmågan att se bakom tystnaden. Jag vet också nu att jag visst syns och hörs, visst tar plats. I min tid, på mitt sätt.

Slutet gott, allting gott? Kan man ju tycka. Om det nu inte vore för att jag fått ett barn som liknar mig på pricken och jag tvingas se min uppväxt gå i repris.

 

Främlingar som kommer fram och kastar sig över henne med hull och hår och som, när de inte får det gensvar de söker, lägger huvudet på sned och med tillgjord röst säger ”åh, är du lite blyyyg”. Till dem vill jag bara säga: Hon har integritet. Det kanske du också skulle må bra av?

Lärare, som efter ett par veckor i helt ny klass på helt ny skola, recenserar inför mig och direkt till henne: ”du tar inte för dig särskilt mycket”. Till dem vill jag bara fråga: Ger ni samma nedlåtande kommentarer till de barn som är tvärtom? Inte? Nähä. Varför då?

Varför är vi fortfarande så naiva att vi tror att den som gapar högst alltid har mest att säga? Och att den som inget gapar måste tvingas in i ledet?

 

Därför gör det mig så glad att det finns människor som vågar tänka annorlunda.

Pedagogen i förskolan som säger att det är en lika viktig uppgift att få de högljudda barnen att våga vara tysta, som att få de tysta att våga prata.

Ledaren i barnkören som utan att blinka låter mitt barn sitta i mitt knä terminens fem och sex och åtta första övningar. Som frågar henne om hon vill sjunga solo men accepterar hennes nej utan att lägga någon värdering i det.

 

Och vet ni vad? Några veckor senare står hon på scenen och medverkar i en musikal inför en fullsatt lokal. Hon sjunger ingen solosång, läser inga repliker. Men hon lyser med hela ansiktet. Varför? För att hon varit fri att vara den hon är. Fri att ta precis så mycket, eller så lite, plats hon velat. Fri att vara något annat än vår tids ideal.

Regler för kommentarer