Denna fotobok ska, hursomhelst, sammanfatta min förstföddas fem första år i livet. Bilder, texter och härliga citat. (Tro mig, jag har verkligen kämpat på med det där färdigstöpta exemplaret jag så omsorgsfullt valde ut i bokhandeln, men försök själva att fylla en sida genom att fortsätta meningen ”när du tog dina första steg, såg vi på dig och tänkte…” Ö, jippie, du kan gå..?!?)

Jag kan dock hennes uppväxt som ett rinnande vatten.

Fråga mig när hon vände sig från rygg till mage första gången och jag ger dig både datum, tid och plats.

Detsamma gäller första leendet, första skrattet. Första smakportionen och första bajset. Jag minns allt. Och med allt menar jag ALLT.

Jag minns att hon skulle födas på en fredag men i stället kom på en onsdag.

Jag minns att barnmorskan hette Helena och att det var lördag när vi fick åka hem.

Jag minns storleken på den bruna fleeceoverallen hon hade när hösten övergick i vinter och jag minns hur vi kämpade med vällingen tills det en morgon bara vände.

Med barn nummer två minns jag: så gott som ingenting. Jag överdriver bara lite om jag säger att jag får leta i minnesbanken för att ens komma ihåg hans födelsedatum.

Men vad värre är: med barn nummer tre (ja, han som bara är nio månader) minns jag ännu mindre. Jag får för mig att han är född på annandagen men det är han inte alls. Jag ser att han kryper men kan inte svara på hur länge han har gjort det. Jag känner hans fyra vassa tänder när han försöker pussa mig, men jag har ingen aning om när den första av dem tittade upp.

Det är med andra ord ont om stoft till framtida fotoböcker. Det går ju alltid att fylla ut med bilder, funderar jag först, men reviderar strax min tanke: det går ju alltid att göra tunnare böcker.

”Det är något speciellt med första barnet, det bara är så”, har min mamma bekänt för mig först nyligen. Förmodligen eftersom jag är sist i en syskonskara på fyra och själv behövde vara flerbarnsförälder för att kunna ta den informationen med fattning.

Så tills vidare, innan mina små killar vuxit upp till vuxna män och (förhoppningsvis) gjort mig till flerfaldig farmor, och jag kan säga som det är, får jag dra till med ett annat gångbart mamma-citat. Det fungerar som ursäkt i de flesta situationer.

”Ledsen grabbar att jag inget minns, men jag har alzheimers light.”