Jag hoppas att hon aldrig kallar någon för Bullen

”Mamma, hur vet du vad du ska skriva en krönika om?”
Vi ligger på golvet i hennes rum där hon bestämt sig för att sova i natt.
”Ibland går det lätt, när jag har en bra idé. Ibland vet jag inte alls, då tar det tid”, svarar jag.

Så stor hon är, hinner jag tänka. Här ligger vi, jag och hon, mor och dotter, och pratar på riktigt. Konverserar.

”Men”, funderar hon vidare, ”då kan du väl bara ta och kolla i en bok? Och skriva något som står där?”

Jag fnissar. Så stor. Men samtidigt. Så liten.

Alldeles nyss har hon blivit skolflicka. Börjat ettan. 1B till och med.

På morgnarna yrar vi sömndruckna runt, försöker komma ur sommarlovsdimman och hinna i tid tills klockan ringer in på skolgården. Trevande letar hon sig fram till sin plats i kapprummet, byter gympaskorna mot innetofflor och tar väskan på ryggen när hon går upp för trappan för att ställa sig på led utanför klassrummet. Där tas hon emot av en fröken som älskar hästar precis som hon gör. Det känns fint.

Vi tittar på schemat och tanken svindlar när jag tänker på hur mycket hon ska lära sig. Det är svenska och NO och det är matte och engelska och det är idrott två dagar i veckan.

Och det är regler om att vara en bra kompis, passa tider och visa hänsyn.

Så mycket kunskap som ska in. På så många plan.

Jag tänker på de egna skolåren. På det som var lätt och på det var som svårt. På det som var roligt och på det som gjorde ont. På allt jag lärde mig, på ett och många och alla plan.

Jag tänker på provet i geografi när jag sneglade på grannen för att se vad landskapet snett över Medelpad hette, men hur sedan hela jag blev ett enda stort Ångermanland och gick fram till katedern och erkände mitt fusk.

Jag tänker på honom vi kallade Bullen för att han var lite knubbigare än oss andra.

På henne som efter ett sommarlov kom tillbaka i stålhättekängor, bombarjacka och blågula lappar som det stod BSS på i fickan.

Jag tänker på all den nyvunna kunskapen som jag så ofta ville briljera med. På malligheten när jag bräckte de vuxna i världshavens placeringar, på hur mycket smartare än dem det fick mig att känna mig, liksom överlägsen på alla sätt och vis.

Men också på skammen när jag lika malligt svarade Martin Luther King på Geni-frågan om vilken tysk munk som på 1500-talet initierade den protestantiska reformationen och de vuxna skrattade. Lilla gumman, där blev det lite fel på slutet.

Så mycket jag visste, men samtidigt så lite.

Nu är det hennes tur. Att lära sig.

Svåra saker. Som att våga säga ifrån när någon tycker att det är en bra idé att byta ut en klasskompis namn mot ett bakverk. Som att våga titta tjejen med bombarjackan i ögonen och fråga vad som hänt och hur det är.

Enkla(re) saker. Som att Ångermanland ligger snett till höger över Medelpad. Och att en krönika måste skrivas från grunden och inte kopieras från en bok.

Kunskap. På ett och många och alla plan.

Regler för kommentarer