Min mage vänder sig, precis som alla andras, ut och in vid åsynen av den röda tröjan, de pyttesmå skorna, magen mot sanden, ansiktet i vattenbrynet.

Min första tanke är: det kunde ha varit mitt barn. Min treåring. Och den tanken gör mig inte unik.

I sociala medier kommer statusuppdatering efter statusuppdatering.

Alla har sett bilden. Alla har identifierat sig med Alan. Alla vill hjälpa.

Nu, ja.

Men i går då? I måndags? Förra sommaren?

Kriget i Syrien har pågått i fyra år. 7,5 miljoner syrier är enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap på flykt inom landet, nästan fyra miljoner har flytt till andra länder. Över 2 000 människor har, enligt den internationella organisationen för migration, IOM, hittills dött på Medelhavet i år.

Vi vet allt detta. Ingen kan säga något annat.

Så varför har Röda korset först nu fått utöka sina öppettider för att kunna ta emot telefonsamtalen från alla som vill hjälpa till? Varför inte i december?

”Han kan bli ett slags ikonbild” säger organisationens generalsekreterare hoppfullt om Alan i en intervju med Expressen.

Innebörden av orden äcklar mig.

Varför, VARFÖR, ska det krävas en treårig barnkropp på en strand för att vi ska vakna och ta in vad som sker i den värld som är vår? Varför måste vi kunna tänka tanken det kunde ha varit min son? Varför är vi så egocentriska att empatin exploderar först då? Jag har egna barn, alltså bryr jag mig. Och kan det ens kallas empati, om det enda vi i slutändan bryr oss om – är oss själva?

Jag är, som sagt, inget undantag. Alls. Jag står där i kön på Ica och tänker på min egen treåring, honom som jag just lämnat på förskolan. Jag tänker på vår trotsiga, arga morgon. På den hastiga kramen innan han försvann uppför trappan. Jag undrar om Alan var sådan. Trotsig, arg, kramig.

Jag tänker på vattnet, var han rädd för vatten? Min treåring är det. Han skriker i panik så fort någon nämner ordet dusch.

Jag tänker på att det kunde ha varit hans pyttesmå sneakers, hans tröja som åkt upp över ryggen, hans ansikte i vattenbrynet. Och när jag kommer hem gillar jag Henrik Schyfferts och Martin Melins statusuppdateringar som några småbarnsmammor i min vänlista delat, och sms:ar ett bidrag till en av de organisationer som jobbar för att hjälpa.

Det går ett par sekunder, sedan plingar det till i min telefon.

”Tack för att du hjälper de som flyr över Medelhavet. Du är en hjälte.”

Nej, jag är ingen hjälte. Jag är bara en vanlig mamma till en vanlig treåring som vaknat för sent.

På kvällen ser jag Alans pappa intervjuas i tv och jag gråter en skvätt. Världen har fått sin ikon – han har förlorat allt.